Realia-Posten
På torsdag kommer årets första nummer av Realia-Posten!
Tidningen ges ut vid månadsskiftet varje månad.
Våra tidigare nummer hittar ni här:
http://www.realiaposten.se/kategori/55/e-tidning
NY BOK | #Trumpgate | Michael Nystås
Realia Förlag är glada att ge ut vår nya bok som kommer till försäljning i maj.
Boken heter #Trumpgate och är författad av Michael Nystås.
Michael är musikkrönikör och kommunikatör som skrivit för Norrköpings tidningar, och därefter i Länstidningen Östersund och Östersunds-Posten. Han har jobbat för Aftonbladet i 14 och 2005 startade han Dansbandsbloggen.
Michael Har skrivit låten Marilyn och Jag väntar än tillsammans med Nick Borgen.
Han har medverkat i juryn i TV3:s Fame Factory. Michael har tidigare gett ut flera böcker.
På Realia-Posten presenterar Michael bakgrunden till sin bok, och även vad den handlar om: http://www.realiaposten.se/artikel/160/rapporteringen-om-president-trump-ensidig-och-ofordelaktig
Realia startar tidning
Realia är på gång att starta en tidning. Vi har tillsatt en högst kompetent chefredaktör och jobbar nu mot lansering som kommer ske inom några veckor. Två veckor innan lanseringen går vi ut offentligt med all information.
Vid frågor är ni välkomna att mejla oss på, info@realiaforlag.se
Sveriges roll i det nya Europa – 17 skäl till Svexit och internationell nystart
Boken går nu att köpa och läsa direkt via Amazon.com som e-bok.
Haveriet går på export till utlandet
Boken Haveriet översätts nu till engelska då boken går på export.
Podd om boken Svenska konservativa profiler
Podd 451: Därför behövs konservatism i dagens Sverige
Podd 451. Ronie Berggren samtalar med Simon O Petterson, författare till boken ”Svenska konservativa profiler” utgiven av Realia förlag 2017.
Recension | Svenska konservativa profiler
Av Peter J Olsson | 2 juni 2017, för Svensk Tidskrift
Litteraturen om svensk konservatism är inte särskilt omfattande, kanske för att den svenska konservatismen inte på länge varit det minsta samhällsbärande. Ansatsen bakom ”Svenska konservativa profiler” är därför vällovlig. Peter J Olsson recenserar.
Den socialdemokrati som präglade landet från 30-talet och framåt kunde vara nog så konservativ, men inte i den politiska meningen av ordet: Det var istället samhällsingenjörernas förlovade land. Däremot tog socialdemokratin över en del av det bästa ur den gamla oscarianska ämbetsmannastaten: Tänk Dag Hammarskjöld.
Kanske kunde man ha förväntat sig en livskraftig konservativ motrörelse, men så har skett i liten omfattning. Det går till och med att hävda att flera av konservatismens starkaste uttryck inte alls identifierade sig som sådana. Gunnar Ekelöfs lysande diktsatir ”Till de folkhemske” är ett sådant, dock från en anarkistisk synvinkel. Man tänker på Per Daniel Amadeus Atterboms skildring av ett liberalt samhälle i ”Lycksalighetens ö”. Dikten börjar som bekant:
”Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.”
Detta sagt ska man förstås välkomna varje bidrag till svensk konservatism eller om svensk konservatism. Ty det är rara fåglar. En liten skrift om svensk konservatism har precis kommit av Simon O Pettersson: ”Svenska konservativa profiler” (Realia förlag, Stockholm 2017).
Den är inte lång. På 140 sidor avhandlas 30 sådana profiler, varav 29 personer och en tidning – Nya Dagligt Allehanda. (Av någon anledning skriver författaren i inledningen att det är 28 personer som skildras, någon har möjligen tillkommit under resan gång.)
Det är lättförståeligt att Pettersson vill få med så mycket som möjligt. Det korta formatet gör dock att man bara precis får en liten smakbit av var och en, det blir omöjligt att få plats med en mer nyansrik analys. Vilket ibland behövs, ibland vill man, som det sagts om svensk historiaundervisning, ”åka motorcykel genom ett museum” – eller i detta fall genom ett konservativt bibliotek.
Lite får man intrycket av att läsa gamla Det Bästa – fortfarande utkommande under originaltiteln Reader’s Digest: Förkortade nedslag i samtidens bästa och mest omtalade böcker.
Inget fel på det. Man behöver kortfattade översiktsverk lika väl som stora mastodontverk.
Urvalet kan man förstås fundera över. Den första tänkaren som presenteras är Hans Järta. En man som förvisso gjort stora insatser för att skapa det moderna Sverige. Men sannerligen inte någon anarkist i Ekelöfs anda, han kunde möjligen under sin senare bana som landshövding lekt med tanke om ändamålsenlig likriktning. Hans Järtas stora insats är förstås att som sekreterare i konstitutionsutskottet vara en drivande kraft i det snabba skapandet av 1809 års grundlag. Genom denna fick Sverige tidigare än många länder en konstitutionell ordning och en grund för rättsstaten: lag, förvaltning och spärrar mot godtyckliga och hastiga beslut var basen. Den nya grundlagen utgjorde en brygga från 1700-talets mer bohemiska statsstyrelse, oavsett om det var riksdagen eller en självsvåldig konung som styrde, till ett 1800-tal som kunde möta tekniska och ekonomiska framsteg. Statsvälvningen 1772, två ryska krig, förlusten av Finland och revolutionen 1809 kunde annars ha skakat om landet mer än som skedde. Vi kan jämföra med Danmarks mer röriga modernisering.
Att Hans Järta är en betydelsefull gestalt i svensk historia, och i svensk konservatisms historia står utom all tvekan.
Simon O Petterssons urval i övrigt kan i vissa delar förvåna mer. Det är inget fel att göra ett eget utval och därmed lyfta fram sin bild av idéutvecklingen. Samtidigt måste man ändå genomföra analysen så att huvudlinjerna kommer fram.
Att lyfta fram namn som språkvetaren Erik Wellander, biskop Manfred Björkquist eller folkbildaren Teodor Holmberg är ovanligt i översikter av svensk konservatism, men har definitivt sin plats.
När Pettersson hyllar Verner von Heidenstam är det en författare med ett mer komplicerat förhållande till konservatismen. Det handlar trots allt om en man som började som radikal och sedan var med och grundlade det som i sinom tid blev partiet som just nu kallar sig liberalerna. Det finns förvisso konservativa strömningar hos Heidenstam, men för Simon O Pettersson är det nationalismen som är det väsentliga, han skriver: ”Ingen författare kunde alltså vara mer angelägen för att väckaden historiskt orienterade nationalkänslan till liv. För all form av nationalism är Heidenstam helt enkelt oundgänglig. Vi behöver honom mer än någonsin.”
Denna ansats förklarar mycket av urvalet i skriften. Även Gustav Sundbärg – mest känd för ”Det svenska folklynnet” är främst en nationalistisk författare och i mindre grad en konservativ. Det förklarar också tyngdpunkten på sekelskifteskonservativa från den mer nationalistiska ”folkhemskratsen”, detta begrepp myntades ju faktiskt av statsvetaren Rudolf Kjellén, som också finns med i boken tillsammans med Vitalis Norström och Pontus Fahlbeck. Här finner vi förutom nationalism sociala ambitioner som ligger socialdemokratin nära.
Inriktningen på nationalism förklarar säkert Petterssons egendomlig njugga behandling av Arvid Lindman, en politiker som lade grunden för högerpartiet-moderaterna och därmed för att konservatismen haft ett politiskt hem i Sverige. Pettersson ser honom istället som den som missade chansen att bygga en ”konservativ kampregering” efter bondetåget 1914. Också i avsnittet om Otto Järte kritiseras denne för att ha övergivit sin tidigare aktivism – han och flera andra blev uteslutna ur socialdemokraterna efter att ha skrivit en bok som förespråkade en tyskvänlig politik under första världskriget – och senare företrätt en moderat konservatism.
Att boken också behandlar några ”kufkonservativa”, som greve Magnus Stenbock och ”Askegreven” Gustaf C:son Lewenhaupt får väl skrivas på underhållningsvärdet, några typiska representanter för svensk konservatism är de knappast.
Detta sagt, är ändå detta verkligen inte en skrift att avråda från. Det hyperkorta formatet ger inte plats för några djupa klunkar, men med är ändå bra som en liten avsmakningsbricka. En Det Bästa-bok om svenska tänkare.
Däremot är det en personlig vinkling av konservatismen och man gör ett misstag att tro att konservatism i allmänhet eller för den delen svensk konservatism är liktydigt med nationalism. Att nationalism kan kopplas samman med i stort sett vilken ideologi som helst, inte minst liberalismen som födde den, vet vi från historien.
Det innebär inte att sund fosterlandskärlek och omtanke om det svenska kulturarvet skulle sakna plats inom svensk konservatism. Men det är inte, och bör aldrig vara, en huvudsak.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne
Recension | Svenska konservativa profiler
Eddie Omar
I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.
I förordet förklarar han:
”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”
Vad är konservatism? Det betyder så klart många olika saker. Men i grunden finns en försiktighet parad med en ödmjukhet inför traditionen. Idag har konservatismen fått ett uppsving i och med att Sverigedemokraterna, som i mätningarna är största eller näst största parti, kallar sig socialkonservativt.
För många konservativa, inklusive Pettersson, verkar den kristna religionen utgöra en viktig del av konservatismen. Jag anser att kristendomen har en särställning i västerlandet och att det kristna arvet bör vårdas med särskild ömhet, men jag har ingen personlig tro.
Pettersson presenterar de konservativa profilerna i kronologisk ordning. Han börjar med Hans Järta (1774-1847), han som var så radikal i ungdomen att han avsade sig sitt adelskap. Järta kom till Uppsala för att studera vid tretton års ålder!
”Han åkte vid tretton års ålder till Uppsala för att studera – så unga recentiorer var mycket vanligare då än nu, och väckte inget större upseende. Att han tog kanslistexamen redan vid sexton års ålder, får nog dock betraktas som mycket snabbt. Hans studier omfattade framför allt latin, historia och statskunskap.”
Över hälften av de 29 porträtten handlar faktiskt om personer med anknytning till Uppsala. För mig som upsaliensare och Uppsalaromantiker blir den alltså intressant även på detta sätt: det är en bok om konservativa profiler, men också om Uppsalaprofiler. Där finns förstås Geijer, som avföll till liberalismen, filosofen Boström, historikern Harald Hjärne och statsvetaren Rudolf Kjellén.
För den som bor i eller besöker Uppsala kan denna bok också medfölja som sällskap vid vandringar på gamla kyrkogården, där flera av profilerna är begravda.
Snart är det 6 juni och nationaldag. Då firar man bland annat 1809 års regeringsform. Järta var sekreterare för den konstitutionskommitté som tog fram den. Och han betonade att regeringsformen var svensk, ja, att den hade växt fram ur de specifikt svenska traditionerna:
”Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga former. De ha trott, att sådana former icke böra lättsinnigt skapas, allraminst i den första stunden av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. De ha trott, hvad exemplet af Europas främsta stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgarnas personliga frihet och säkerhet finns intet stadigare värn än dessa former, omgifna af seklers helgd och befästande af en allmän nationalkraft, som i den verkar.”
Pettersson kommenterar:
”År 1809 års regeringsform skiljer sig i detta avseende i från i stort sett alla andra europeiska konstitutioner, i det att den inte är modellerad på franska revolutionens abstrakta principer, utan konkreta, historiskt framvuxna, specifikt svenska traditioner.”
Man behöver påminna om sådana här saker i vår tid. Många har glömt bort att den svenska regeringsformen är svensk, liksom lagarna är svenska, liksom staten är svensk. Vi har inte bara en stat, vi har en svensk stat. Det är adjektivet svensk som ger staten dess särskilda karaktär.
Någon helt neutral stat är inte möjlig. Det är därför mångkultur är en så märklig idé. En nationalstat kan hysa minoriteter, men alla kulturer kan inte ha samma status.
Det vore en underlåtelsesynd att inte nämna Tage Lindbom (1909-2001), socialdemokraten som blev konservativ på äldre dar. Jag hade nöjet att få träffa honom några gånger och det var en lärd och sympatisk man. Han studerade faktiskt i Uppsala! Men det var inte där vi sammanträffade, han kom hösten 1929, något före min tid.
Det som gör Lindbom så säregen är att han inte bara blev konservativ, han blev också esoteriker. En esoteriker är någon som tror att det finns något dolt inom religionerna och att det är detta dolda som är det verkligt värdefulla. Pettersson skriver så här om Lindboms andliga åskådning:
”Han var muslimsk mystiker och lärjunge till en schweizisk sufimästare vid namn Fritjof Schoun. Alldeles oavsett hans personliga uppfattning har han dock kommit att inspirera personer med vitt skilda religioner och åskådningar.”
Nja, muslimsk och muslimsk. Någon muslim i vanlig mening var han inte. Knappast i ovanlig mening heller. När jag träffade honom i Stockholm drack han vin!
Fritjof Schuon (1907-1998) klädde sig i ibland i nordafrikanska dräkter och ledde sina lärjungar i böner som han hämtat från islam, men hans idéer stod väldigt långt ifrån den islamiska ortodoxin. Schuons rörelse hade växt fram ur Madame Blavatskys teosofi och den vurm för ”orientalisk mystik” som var mode i vissa kretsar i Europa under slutet av 1800-talet, framför allt bland konstnärer och poeter i Paris. Strindbergs drogs ju med i detta när han skrev Inferno.
När jag var muslim ville jag så gärna att Lindbom skulle vara muslim. Som svensk och intellektuell var han en bra förebild, jag ville ju själv vara en svensk, muslimsk intellektuell. Men tyvärr, i islam så är det profeten Muhammed som är lärare och ledare. Som muslim i någon allvarlig mening kan man inte sätta schweizaren Schuons ord över Muhammeds. Schuon var ingen profet!
Muhammed föraktade korset och krävde att avgudadyrkarna utrotades. Denna inställning är svår att förena detta med en universell esoterism á la Blavatsky och Schuon där man ser olika religioner som olika vägar mot samma mål, ja, som olika skal med en gemensam kärna.
Men man bör absolut bekanta sig med Lindbom, både hans liv och hans böcker. Och det gäller flera av de mer eller mindre bortglömda profiler som Pettersson tar upp. De förtjänar att dammas av och upptäckas på nytt. Jag har redan skrivit en lista på böcker jag ska gå och låna på biblioteket.
Recension | Svenska konservativa profiler
STIG BJÖRN LJUNGGREN – Piteå-Tidningen 2017-05-10
LEDARKRÖNIKA Ett exempel på att de ideologiska andarna har börjat vakna till liv igen är boken ”Svenska konservativa profiler”, av Simon O. Pettersson (Realia Förlag). Den presenterar översiktligt några av de svenska konservativa centralgestalterna med den tydliga ambitionen att ge bränsle till dagens politiska debatt.
Konservatismen har inte haft det lätt. Deras ambition att stå emot förändringar har misslyckas. Det samhälle de försvarat har sakta malts ner av en sällsam kombination av radikalism och ekonomiska framsteg. Det är vänstern, socialister och liberaler, som segrat.
Konservativa har ofta fått nöja sig med att få ängsligt stöd av dem som säger att ”vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Och deras idealsamhälle, med respekt för auktoriteter och traditioner, eller värnet om nationen och hembygden, har försvagats. Andra naturligt framvuxna institutioner som kyrkan och kungahuset har också malts ner.
Inte ens naturvården och moralismen har de lyckats försvara, utan det är istället ideal som de gröna och moralvänstern lagt beslag på. För att inte tala om familjen, denna konservatismens främsta utpost! Denna har absorberats av förskolor och kvinnors frigörelse. De konservativa har hamnat i bakvatten.
Vem minns idag exempelvis den Piteåfödde konservative superstjärnan Christopher Jacob Boström?
Alla konservativa har inte släpat med i utvecklingens riktning utan försökt sätta ner foten. Och skapa mer handlingskraftiga politiska rörelser som försökt att efter bästa förmåga återupprätta det traditionella samhället.
Denna bok är tänkt att ge näring åt denna mer aktiva konservativa hållning. Vi lever i en tid när konservatismen blir mer radikal. Det finns till och med en sådan politisk tradition, ”radikalkonservatism”, en terminologi som dock inte boken diskuterar, fast ambitionen hela tiden ligger under ytan.
Boken lyfter nämligen fram en av de främsta radikalkonservativa tänkarna, Teodor Holmgren. Denne tog till sig en hel del lav vänsterns reformprogram, samtidigt som han motsatte sig kulturradikalismen, ungefär som många politiska högerpopulistiska rörelser gör idag. De blandar upp några av vänsterns idéer i en nationalistisk auktoritär förpackning.
En annan förebild för detta sätt att tänka var Rudolf Kjellén, professor och riksdagsman med starka högeråsikter. Han var den förste som började använda ”folkhemmet” som en politisk idé. För Kjellén var det nödvändigt med sociala reformer av den sort som socialisterna förespråkade, men i syfte att stärka hela svenska folket och landets sammanhållning. Som en enda stor familj.
Rudolf Kjellén myntade därför termen ”nationalsocialism” i början på 1900-talet, ett ord som sedermera skulle få en annan klang än vad han tänkte sig.
Och det var från honom som socialdemokratin plockade sin framtidsvision, även om många tror att det var Per Albin Hansson som hittade på folkhemmet. Dock tar inte boken upp folkhemstankens konservativa ursprung över huvud taget, vilket är lite märkligt.
Min gissning är att vi kommer att få höra mer om konservatismen framöver. Vi lever i en tid när radikalismen byter skepnad, från att ha varit socialistisk och liberal kommer den framöver att vara högerradikal. Och försöka återupprätta det gamla samhället som vi trodde var bortraderat för länge sedan.
Bokrecension | Svenska konservativa profiler
Recension Svenska konservativa profiler, hos Ledarsidorna.se
Erik van der Heeg. Foto: Photo by WilmarsgardAtt Pettersson väljer att tala om konservativa ”profiler”, snarare än – låt oss säga – konservativa ”tänkare” eller ”filosofer” blir uppenbart när man tittar på det persongalleri som träder oss till mötes. Det handlar här inte bara om filosofer av typen C-J Boström eller politiker som amiral Lindman, utan även om författare, som Erik Gustaf Geijer (den tidige, nota bene) och Werner von Heidenstam, skribenter, som Sven Lidman och Gunnar Unger, teologer, som JA Eklund och vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla för rena ”livsstilskonservativa”, som den märklige och fascinerande greven Magnus Stenbock på Herrborums gods i Östergötland.
Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbart när man läser Petterssons presentation av just Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.
Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.
Med detta sagt är det inte så konstigt att politiska tankar av alla schatteringar, och inte minst de konservativa, kommer att handla om praktiska saker som lagstiftning, dagspolitik och kulturfrågor i vårt land. Som ett exempel kan man ta religionen, som lyfts fram i flera av Petterssons presentationer som en viktig pelare i den svenska konservatismens arkitektur. De teoretiska och filosofiska diskussioner som präglade Frankrike under laïcité-debatten eller Tyskland under det sena 1800-talets Kulturkampf, har i Sverige kommit att handla om kyrkans rättsliga ställning formulerad via praktiska politiska utspel i form av upprop och kulturartiklar. Även kyrkan i Sverige är ofrånkomligen en del av statsapparaten och dess transformation speglar utvecklingen av samhällsinstitutionerna i övrigt.
Av ovannämnda skäl är därför de presentationer som just handlar om politiska frågor, framför allt i anslutning till konkreta diskussioner om svensk lagstiftning, de som fascinerar mig personligen mest i Petterssons sammanställning, som kapitlet om Hans Järta och 1809-års Regeringsform (den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening), den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionerna kring ståndsriksdagen, eller amiral Lindman och rösträttsfrågan.
Konservatism är ingen entydig politisk hållning, vare sig i Sverige eller utomlands. Urvalet i Peterssons bok speglar till viss del hans egen politiska profil, men har en så pass stor bredd att den borde vara självskriven i bokhyllan hos envar som intresserar sig för svensk politik, oavsett ideologisk tillhörighet. Det kompakta formatet och de relativt korta presentationerna av de svenska politiska profilerna ger givetvis varje kapitel ett skissartat drag, men i gengäld kompenseras detta av de rika hänvisningarna till de medverkande personernas egna texter.
Petterssons bok är kanske inte den slutgiltiga presentationen av den svenska konservatismen, men en alldeles utmärkt vägvisare till ytterligare fördjupning i ämnet i fråga. Kort sagt: en bok som behövs och som vi har väntat på.
Erik van der Heeg
Recension: Simon O Pettersson, Svenska konservativa profiler
Realia Förlag
Podd om Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Podd 359. 2016 kom boken ”Haveriet: Den humanitära stormaktens fall”.
En essä där 19 författare belyser några av de stora svenska samtidsfrågorna om invandring, EU och annat, där den borgerliga högern helt lagt sig platt för vänsterns diskurser. Vilket till en smal politisk och medial korridor som nästan omöjliggör intellektuella diskursförändringar.
Ronie Berggren samtalar med bokens redaktör Andreas Swedberg och med Anna Lindén – som författat ett av kapitlen i boken – om situationen i den humanitära stormakten Sverige.
http://usapol.blogspot.com/2017/03/podd-359-haveriet-en-bok-om-den.html
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
OM DEN SVENSKA GENUSVERKSAMHETEN
Lennart Bengtsson
Jag började mitt vetenskapliga arbete i Tyskland under 1990, just efter den tyska återföreningen. I samband därmed intervjuade jag flera forskare från det tidigare DDR för möjlig anställning. Flera av dessa hade en utmärkt utbildning i teoretisk fysik och matematik men saknade i flera fall experimentell erfarenhet och föga erfarenhet från avancerade datorberäkningar. En intressant notering var all den omfattande tid som hade lagts ned på ämnet marxism-leninism. Under intervjun förhörde jag mig om detta och fick undvikande och generade svar. Undervisning i traditionell kommunistisk teori var obligatorisk på alla nivåer och jag fick på detta sätt en inblick i det intellektuella livet i DDR.
Efter gårdagens läsning av den nyutkomna debattboken, ”Haveriet, den humanitära stormaktens fall”, (Realia förlag) öppnades mina ögon för en svensk företeelse med uppenbara likheter med DDRs obligatoriska utbildning i marxism-leninism. Läsarna må förlåta min okunnighet om diverse svenska förhållande som främst beror på ett mångårigt utlandsboende och säkert är det jag kommer att ta upp här redan känt av de flesta.
Jag tänker då på den svenska genuspolitiken och den förödande verkan denna har haft på svenskt intellektuellt liv. Bidraget i debattboken ovan är skrivet av Tanja Bergkvist under titeln ”Genusvansinne och fördumningsindustri”. Tanja Bergkvists artikel är en inblick i en verksamhet som för mig var mestadels obekant. Att säga att tanken svindlar och horisonterna mörknar vid läsningen är ingen överdrift.
Huvudaktör inom genuspolitiken är det Nationella Sekretariatet för Genusforskning vid Göteborgs universitet som har ett särskilt regeringsuppdrag (förordning 1997:61 i svensk författningssamling, se också SFS 2009:1 574).
I sekretariatets uppgifter ingår bland annat att:
överblicka genusforskningen i Sverige och aktivt främja spridningen av dess resultat.
analysera behovet av genusforskning inom alla vetenskapsområden, och
arbeta för ett ökat medvetande om genusforskning och genusperspektivets betydelse.
Vad som än kan sägas om genussekretariatets verksamhet under dess 20-åriga existens är att man inte kan kritisera det för overksamhet. De finns faktiskt inga gränser på sekretariatets effektivitet och verksamhetslust. 2008 fick sekretariatet alliansregeringens uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med så kallad jämställdhetsintegrering. Denna verksamhet har inte varit billig. Under åren 2008-2011 har detta kostat 1,6 miljarder kronor, (se jämställdhetsministern svara på Jämis frågor).
I praktiken går jämställdhetsintegreringen ut på att ”genusutbilda” myndighetspersoner, chefer och anställda för att ”medvetandegöra” dessa om maktstrukturer. Bland annat gick pengarna till att utföra ett könsbyte på ett bestick (härvid visades först en gaffel och en kniv där åhörarna fick bestämma om det var gaffeln eller kniven som var mest feminin (det var gaffeln), sedan ersattes kniven med en sked varvid skeden nu blev det mest feminina och gaffeln blev maskulinum. Hokus-pokus. Vid ett annat tillfälle satt en genuspedagog bredbent på en stol för att illustrera den maskulina maktfullkomligheten! Att män råkar sitta litet mer bredbent kan ju bero på den enkla orsaken att mannen inte vill pressa sönder sina testiklar.
Liknade absurda aktiviteter är uppenbarligen legio i genusvärlden. Här är exempel på nya genusorienterade yrkesgrupper: genuscoacher, jämställdhetsutvecklare, förändringspiloter, genuspiloter, jämställdhetsdirektörer, genusstrateger, förändringsledare, jämställdhetskonsulter, genusambassadörer etc. Dessa ”yrken” fanns inte i Sverige för något decennium sedan. Så fort en svensk myndighet jämställdhetsintegreras och genuscertifieras tycks dess verksamhet styras i en riktning där genusfrågor premieras. Vilket givetvis påverkar myndighetens verksamhet, internt och externt. Detta kan påverka något så genusmässigt ovidkommande som upplagring av kärnavfall eller undervisning i matematik.
Liksom i DDR behövs övervakning och kontroll för att försäkra sig att myndigheter och andra lever upp till ideologins stränga krav. Sådana yrken finns i form av förändringsagenter. I Sverige kan man nu gå på en specialistutbildning och bli ”förändringspilot”.
Tanja Bergkvist artikel vimlar av de mest absurda idéer som den svenska genuspolitiken lett till. En del av dessa är så galna att man tror att de är rapporter från ett dårhus. Dit hör ett queerseminarium 2013 vid Uppsala universitet om ”Queera perspektiv på fittan” där det bland annat ingick en aktivitet med beteckningen ”kreativt fittpyssel” utan närmare precision.
Genusaspekten skall integreras i all utbildning och forskning då man uppenbarligen föreställer sig att feminism har en helt annan syn på vetenskap och forskning. Med andra ord det finns ingen hejd på galenskaperna och Tanja Bergkvists artikel rekommenderas till läsning även om skrattet ibland fastnar i halsen då man inser hur förödande den förryckta genusverksamheten är och har varit för Sverige. Inte ens DDR skulle ha kunnat drömma upp något liknande. De som ligger bakom genuseriet är säkert inga ointelligenta människor med däremot är de helt i avsaknad av omdöme och allmänt förstånd.
Hela den genusorienterade verksamheten bör snarast avvecklas, pengarna bör gå till viktiga ändamål eller reducerad skatt och personalen bör friställas eller sättas i arbete på sådant som landet i dag behöver.
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red. Andreas Swedberg (Realia Förlag, 2016)
KULTUR Denna antologi är unik med att ge perspektiv från modern konservatism och klok liberalism på det svenska samhället på ett sätt som de borgerliga partierna och opinionsbildarna sällan förmår. Ingen av skribenterna är partipolitiskt engagerad, varför de slipper ta hänsyn till vad de nuvarande fyra partierna anser i dessa ibland kontroversiella ämnen; migration, försvar, värderingar, islam, feminism bland andra.
Denna långa recension är upplagd så att alla 20 kapitel refereras och kommenteras, så du kan bläddra vidare tills du hittar något intressant. Någon summering görs, men bidragen är i stort sett alla välskrivna och engagerande, några sakpolitiskt inriktade, andra mer allmänna. Även om ett politiskt högerperspektiv dominerar de flesta är huvudintrycket att Haveriet präglas av sunt förnuft snarare än politisk ideologi.
Prolog – Andreas Swedberg
Redaktören vill med denna inledning sätta in boken i ett borgerligt sammanhang. Syftet är att, märkligt nog, få de svenska borgerliga partierna att inse att de faktiskt är borgerliga. Internationellt sett är de inte alls särskilt borgerliga utan alla svenska partier står idag till vänster om tyska CDU/CSY, spanska PP, brittiska Tories och de amerikanska Republikanerna. Swedberg menar vidare att den politiska debatten på senare år nästan enbart fokuserat på hur Sverigedemokraternas framgångar ska hanteras, istället för att besvara frågor på hur landet ska styras, oavsett SD.
Svenskarna har infantiliserats av välfärdssystemen och vaggats in i en tro på att politiker ska lösa deras problem. Vänstern, där de borgerliga partierna passivt sägs ingå, har segrat sedan ett halvt sekel tillbaka så pass att högerns idéer är i ordets sanna mening radikala, medan vänstern har blivit förändringsovillig, konservativ, reaktionär.
Hur vi hamnade där är utgångspunkten för de 19 bidrag som Swedberg fått in och satt samman till en bok. En intervju med Andreas Swedberg finns på swebbtv.se.
Sverige kulturradikala experiment – Claes G Ryn
Statsvetarprofessorn som bosatt sig i USA sedan 1970-talet gör en svepande beskrivning av hur hela landet kommit att präglas av den kulturradikalism som en ett fåtal upprorsmän vid förra sekelskiftet omfattade; Strindberg, dansken Brandes, Wicksell m fl.
”Att vara kulturradikal är att vara fientligt inställd till gamla, djupt rotade synsätt och beteenden” skriver Ryn. Kulturradikaler ser bara brister i traditioner, inget värt att bevara. En dröm om ohämmad, fördomsfri självutlevelse hägrar för dessa samhällsomstörtare till vänster och inom det liberala lägret (särskilt inom Folkpartiets Ungdomsförbund på 1960-talet).
Ryn visar hur förfallet framskrider inom skola, språkbruk, medier, kulturliv, kyrka.
Hur svenskarna har tillåtit förfallet försöker Ryn förstå. Rädslan för repressalier finns, liksom en okunskap om den bildningstradition som Västerlandet bygger på. Svenskarna har i sin strävan efter att vara så snabba och moderna som möjligt, glömt bort och valt bort kunskaper inom humaniora och liknande mindre tekniska områden. ”Regimen låter samtidigt ingen glömma hur riktigt ond den gamla onda tiden var”, skriver Ryn och pekar på en historielöshet som faktiskt uppmuntrats av de kulturradikala makthavarna, vilka han betecknar som ”kortsynta, verklighetsfrämmande, naiva, och krassa”.
Men han vill inte se dem som onda utan som i avsaknad av kritisk distans till nuet, och förblindade av sin egen godhet.
Han slutar med att ställa sig frågan om de svenskar som levt på 1930- 40- 50- talen kunde ha levt bättre liv, moraliskt, estetiskt, intellektuellt och socialt? Hade de en tryggare, fullödigare och mer tillfredsställande tillvaro? Jo, säger han, men reserverar sig mot att kalla allt äldre för ett idealtillstånd. Han inser att även äldre vanor och idéer kan behöva ändras men denna process måste ske i lagom takt. Kulturradikalismen vill sopa bort allt gammalt.
”Det går inte i längden att blunda för sammanhang som bara blir alltmer påträngande och destruktiva. Till sist får ren självbevarelsedrift ilskna människor att strunta i regimens inpiskare och hotet om utfrysning”, avslutar Claes G. Ryn sitt bidrag.
Svensk migration: Då, nu och i framtiden – Patrik Magnusson
En antologi av detta slag kan inte undvika den kontroversiella invandringspolitiken som delat landet och riksdagen i två läger med SD, invandringsskeptiker och Sverigevänner å ena sidan, och sju partier, medier och etablissemang på den andra.
Magnusson gör en historisk genomgång av invandring till Sverige från medeltiden (flyktigt) över efterkrigstidens arbetskraftsinvandring till massinvandringen idag. Folkökning av asylanter från Mellanöstern är den störst skillnaden, från ett par tusen 1970 till en halv miljon idag inklusive nordafrikaner.
Vad gick fel frågar Magnusson och svarar att 1975 års riksdagsbeslut om att överge den tidigare assimilationspolitiken till förmån för multikulturalism var avgörande. Därmed var principerna nedlagda, även om det skulle dröja ett par decennier innan de realiserades av hundratusentals invandrare. Ett kulturellt självförakt grundlades samtidigt då svenskarna inte fick uppskatta sitt land.
Han avslutar med några förslag på en konservativ migrationspolitik:
- Ställa krav på de som flyttar hit
- Konservativ medkänsla och ansvar för egentliga flyktingar och lidande
- Arbetsmarknadsreformer
- Färre antal asylsökande
- Uppmärksamhet på terrorism och för Sverige oacceptabla värderingar
- Utvisning av kriminella
- Skärpning av medborgarskapskvalifikationer
- Utvisa illegala utlänningar som fått avslag
Myten om invandringens demografiska fördel – Jan Tullberg
Tullberg tar upp argumentet att Sverige behöver fler yngre människor eftersom vi blir fler äldre med tiden, ett ämne han talade om på Rotary i Sollentuna i februari 2016.
Det är en vanföreställning att ett lands befolkning måste öka. Sverige har en obetydlig minskning på ett par tusen per år, givet att varje svensk kvinna föder 1,88 % barn. Tullberg ser inte det som ett problem, men går i ekonomisk närkamp med de som hävdar att vi behöver invandringen av just detta skäl.
Debatten förs inte med rätt medel menar han och exemplifierar med att invandringspositiva ekonomer inte tar i beaktande vad invandrare kostar när de blir äldre, att de arbetar i väsentligt lägre grad än infödda (52 % respektive 82 %) och att kostnaderna över en livscykel inte periodiseras korrekt.
Till dessa misstag kommer att Sverige införde en pensionsreform i början av 1990-talet då vi stod inför en massiv finanskris. Samtidigt visade studier att pensionärerna levde längre och var relativt sett friskare. En livslängsföljdsamhetsprincip infördes vilken man nu verkar ha glömt bort eftersom den redan har tagit höjd för äldre och friskare pensionärer, varför ingen utländsk import behövs.
Dagens demografiska system med överflöd av lågutbildade invandare som arbetar mindre och samtidigt ska försörjas med skattemedel av en allt äldre befolkning är ohållbar. ”Förslaget att en ökande livslängd ska balanseras med en ’föryngringsinvandring’ är en rekommendation till kedjebrevsfinansiering som leder till demografisk bulimi” skriver Jan Tullberg.
Bortslösad utbildning från hemländer, höga löner på en fackligt försvarad arbetsmarknad, undanträngningseffekter, lågproduktiva jobb för invandrare som inte täcker deras pensionsinbetalningar, barn eller välfärdskonsumtion, en invandrad underklass som strider mot en svensk underklass, oredovisad försörjningsbörda för invandrare och etniska konflikter på skolor är alla problem som berörs i inlägget.
Sammantaget så är läget dystert om inget görs. Till att börja måste en sund och öppen ekonomisk debatt föras om detta, där Jan Tullberg länge varit en ensam stridbar röst.
Mediernas svek mot den inhemska underklassen – Marika Formgren och Gunnar Sandelin
Deras beskrivning handlar om hur socialt utsatta svenskar förtigs i nyhetsrapportering och mediedebatt. Ett osynliggörande av de fattigaste infödda.
Gunnar Sandelin, som själv är utexaminerad socionom förutom utbildad journalist, vittnar om hur journalister för ett par decennier sedan brydde sig om de svaga grupperna, som då nästan uteslutande var svenskar.
Idag har mediebevakningen ”rasifierats” till deras nackdel. Eftersom de är svenskar anses de ointressanta, ja kanske till och med priviligierade, av journalisterna. Formgren och Sandelin tvekar inte att kalla förvandlingen av de utsatta svenskarna ”från klassamhällets offer till SD-anstruket ’white trash’” i mediernas ögon.
De noterar också att vid Alliansregeringens tillträde 2006 hade det blivit ok bland folk att misstänkliggöra sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa. Tidigare hade reportage om den infödda småbarnsfamiljen utan bidrag fått uppmärksamhet medan de nu ansågs som ”snyftare”. Samtidigt kunde asylsökande slippa undan frågor om hur de finansierat sin resa upp hit från Nordafrika.
Bakgrunden till denna omsvängning tror Formgren och Sandelin ligger i den svenska vänsterns övergivande av den inhemska arbetar-och underklassen, till förmån för invandrare, sexuella minoriteter, muslimer och kvinnor. Kommunismens fall, ökad kommersialism inom journalistkåren och den postmoderna inriktningen på universiteten kan ha bidragit tror de, men lämnar inga klara svar eftersom de skulle kräva en särskild bok (en svensk motsvarighet till Kenan Maliks Från fatwa till jihad).
Ett undantag som de lyfter särskilt fram är Annica Holmquist som fyra dagar innan riksdagsvalet 2010 uppmärksammades av sin dotter Emelie för att hon blivit nekad sjukersättning, trots diagnosen akromegali. Mamman uppmanades sälja sin bostadsrätt.
Att en svensk sjuk kvinna utsattes för myndigheternas svek var 2010 så ovanligt i medierna och just därför slog reportage och intervju med henne an en bortglömd sträng i det svenska folkdjupet.
Formgren och Sandelin är bekymrade av två skäl; dels för att inga medier längre står på ”den lille mannen sida om den lille mannen råkar vara infödd underklass med svensk bakgrund”, dels för att denna rasifiering av socialjournalistiken skapar klyftor mellan svenskar och invandrare.
”Om journalistiken i ett multietniskt samhälle regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta och förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupperna. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat mediebilden av svenskarna som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad i det offentliga samtalet och att de uppmuntras till ett självskadebeteende som de inte vill ha. De vet från sin egen vardag att svenskar kan vara offer och att invandrare kan vara förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna”.
Texten publicerades ursprungligen hösten 2015, men i sin helhet på artikelförfattarnas egna bloggar (Formgren och Mörkläggning).
Därför har en uppdatering lagts till 2016 i versionen för Haveriet. Några förändringar inom socialjournalistiken har inte skett, även om debatten sedan massinvandringen senhösten 2015 något vidgat åsiktskorridoren. Dock saknas beskrivningar av hur minderåriga tjejer utsätts för sexuella trakasserier, vad bilägare anser om sina uppbrända bilar i förorterna och än mindre om hur skolledningar negligerar att utländska killar tafsar på flickor i skolan. Föräldrar får höra att ”ignorera dem så tröttnar de snart”, ”elever ur båda grupperna har faktiskt retats med varandra” och ”när jag gick på mellanstadiet tafsade killarna och de var minsann svenskar”.
Journalister ska inte uppfostra folket. De ska informera allmänheten, avslöja maktmissbruk och berätta om orättvisor, avslutar journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin.
Högerpopulismen i Sverige – Stig-Björn Ljunggren
Hur man ska förstå och hantera populism är ämnet för den socialdemokratiske debattören Stikkan Ljunggren (seblogg). Populism kännetecknas av en uppdelning i ett folk och en elit. Sverige har haft få sådana rörelser, Ny Demokrati ett undantag.
För att ge ”blod och märg” till Ljunggrens framställning har han samlat in kommentarer från sociala medier och alternativmedier. Han försöker göra en karaktärsanalys av de som kallas högerpopulister men stupar på att de beter sig ungefär som andra på internet. I två sidor har han klippt in vilka grupper på Facebook de är med i, vilket inte visar särskilt mycket, vilket var Ljunggrens syfte. De är som folk är mest.
Ett tema han hittar i inläggen snarare än grupptillhörigheter är att landet sägs stå inför ett avgörande, ett förestående inbördeskrig. Skurkar tycks vara Annie Lööf, Margot Wallström, Gustav Fridolin, Stefan Löfvén, Henrik Arnstad, Dan Eliasson.
Många inlägg handlar om det behövs en upprensning, ett reningsbad, en urladdning. Men inläggen är sällan reflekterande utan mest utbrott, som kan ses som ett nytt inslag i debatten om man har den viljan.
”Högerpopulismen är ett bra exempel på att publiken vägrar sitta på läktaren utan snarare har stormat fotbollsplanen och lika mycket pucklar på domare och spelare som slänger in nya bollar i spelet- som inte längre följer vare sig Svenska Fotbollsförbundets regelbok eller etiska riktlinjer.”
Denna ”populistiska förkunnelse” vill framstå som mer demokratisk än de officiella demokratiska institutionerna och processerna, men övergår enligt Ljunggren i en demokratisk syn när de folkvalda idiotförklaras. De som valts av folket ska på något sätt vara verktyg för eliten. Folkets vilja sätts i första rummet men samma folk betraktas av dessa högerpopulister som stundtals förda bakom ljuset.
Denna paradox går tillbaka till rösträttens införande som en ersättning för våldsamt folkligt uppror, revolution. Kan populismen leda till en folklig resning via röstsedeln (på SD får man anta men det skriver inte Ljunggren)? Frågorna hopar sig i detta något spretiga inlägg där de utomparlamentariska alternativen bara antyds.
Kampen om Västerlandets själv – Anna Lindén
Den finlandssvenska prästen och idéhistorikern Anna Lindén vill med sitt bidrag uppamma ett försvar i det sekulära Sverige för västerländska, inte nödvändigtvis religiösa, värderingar, en kulturkamp liksom den som nu rasar i Danmark.
Dessa värderingar bygger på en individuell självständighet gentemot religion som har djupa bibliska men också filosofiska rötter i antiken. Efter en historisk genomgång hamnar Lindén i ett förött Europa 1945. Då antogs en samhällelig reformering och modernisering där materialism sattes före själsliga strävanden.
Avsaknaden av en förståelse av kristendomens betydelse även i en materiellt inriktad nation som Sverige har gjort oss vilsna och offer för en frihet vi inte kan hantera. Islam hånar de kristna för deras vekhet, men Lindén menar att våldet aldrig kan bygga civilisationer. Med Esias Tegnérs ord, ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort; det dör som en stormvind i öknen bort”.
Den liberala demokratin i Västeuropa med sina djupa kristna, katolska och protestantiska, rötter i kyrkofadern Augustinus, har på samma sätt hånats av kommunister, fascister och nazister under 1900-talet. Kristendomen har format vår civilisation och förmått att skapa nya utvägar när våra samhällen har varit som mest svaga.
Hur islam kommer att förändra Europa frågar sig Lindén sist, vilket också nästa skribent gör.
Hur ska väst förhålla sig till islam? – Mons Krabbe
På sin blogg har Krabbe ofta diskuterat islam, inte sällan ur ett geopolitiskt och strategiskt perspektiv. I bidraget till boken sammanför han flera resonemang.
För det första är befolkningens sammansättning avgörande. Västeuropa blir inte vad det är om en allt större del av befolkningen är muslimer. Krabbe skiljer på politisk och social anpassning av nya minoriteter. Kineser i USA anpassar sig till den amerikanska politiska kulturen medan de knappast interagerar socialt i samma utsträckning, vilket inte innebär problem eftersom de godtar styret. För muslimer råder varken politisk eller social anpassning.
Iranier och bosniaker som kom under 1980- och 90-talen var antingen sekulära eller moderata muslimer, medan dagens muslimer från Mellanöstern och Afrika är mycket mer troende. Sympatier för sharialagar bland muslimer i Tyskland låg 2013 på 65 % och en knapp hälften av de tillfrågade betecknades som fundamentalister av opinionsinstitutet WZB.
Eftersom islam är långt mer än en religion innebär detta problem för Europa. Infiltration i politiska organisationer från Muslimska Brödraskapet och vårt eget intellektuella haveri som inte förmått att bjuda motstånd är två negativa faktorer.
Krabbe ger några förslag på hur en anpassning av muslimer kan gå till. För det första, inga kompromisser om särlagstiftning eller rutiner vid offentlig förvaltning (badhallar, mat, sexualundervisning, skolor). För det andra, försvara yttrandefriheten och vik inte ned inför jihadisternas attacker (efterspelet av Charlie Hebdo massakern 2015 visade att detta var vad som skedde).
Om inte dessa två principer upprätthålls finns risk för att vårt demokratiska styrelseskick kan gå om intet. Det krävs ett benhårt försvar av vår civilisations goda värden, krav på en fullständig assimilation av invandrade muslimer och en uppgörelse med den katastrofalt misslyckade mångkulturella samhällsmodellen.
Normlösa subkulturer formar inget samhälle- Dick Erixon
Antologins enda skribent med anknytning till SD, redaktör för Samtiden och med egen blogg, tar upp den vettlösa propagandan för avskaffande av normer, via statligt understödd sk normkritik (som dock undantar dess egen normativa utgångspunkt).
Den heterosexuella majoriteten ska självfallet ha rätt att leva enligt traditionella mönster hävdade Dick Erixon gentemot RFSL/RFSU 2002, för vilket han buades ut. Han hävdade dessutom att målet för vänstern var att slå sönder familjen, och att de sexuella minoriteterna var bara medel för detta mål. Vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, proklamerade vid denna tid ”Död åt familjen!”, så det var inte så att socialisterna smusslade med sina ambitioner.
Erixon menar att det finns ingen motsättning mellan att skydda minoriteter och att bejaka en majoritet. Båda grupper behöver normer så talet om normkritik motverkar sitt syfte. En normlöshet kan aldrig bygga ett samhälle, där man ska komma förutse handlingar från sina medmänniskor. En default-position som sänker osäkerhetströsklar.
Normer är vidare inte lagar utan huvudregler varifrån man kan avvika. Lagen tillåter inte bilar att köra på vänster sidan, men normen om heterosexuell kärlek förbjuder inte homosexuell.
I ett normlöst tillstånd råder anarki, dvs laglöshet, vilket är vad minoriteter har mest att frukta.
Erixon, som tidigare varit Centerpartiet och fortfarande kallar sig liberal med uppdrag åt den liberala tankesmedjan Timbro sedan många år, menar att ett osunt rättighetstänkande påverkar de svenska liberalerna. Bara rättigheter utan motsvararande skyldigheter och en beredskap på att bli kränkt har resulterat i att liberaler och socialister (SJW, Social Justice Warriors) skjuter minoriteter framför sig för att få ett psykologiskt övertag.
Han noterar att denna manipulativa inställning följer ett normsystem, nämligen att de hånade konservativa som upprätthåller normer anser att den som är svag och utsatt inte ska motarbetas utan hjälpas.
Prideparaden i centrala Stockholm ses som ett exempel på där de som inte godtar alla sexuella uttryck på gatan framför barn omedelbart diagnosticeras som homofober. Samma oresonliga attityd visade arga muslimer inför en debatt med Lars Vilks, då de uttalade hotelser och böner till Vilks och åhörare för att sedan bara gå iväg. Ingen dialog, inte ens lyssnande på vad Vilks och övriga hade att säga.
2014 satte sig Dick Erixon i en radiodebatt som handlade om polisens agerande vid en demonstration, där motdemonstranter måste avlägsnas. Han försökte föra ett samtal med en arg uppretad muslimsk kvinna som vägrade ens lyssna utan bara blängde. Efteråt kommenterade Erixon hennes beteende till radions ansvarige som svarare med att hon var ju poet!
Dylika totalitära tendenser från minoriteter att med tvång hindra eller störa offentliga diskussioner blir allt vanligare. Skulle en majoritet göra likadant skulle det vara oacceptabelt, men för aggressiva minoriteter gör undantag och ursäkter. De friheter som västvärlden tillkämpat sig kan avskaffas om de utnyttjas av intoleranta totalitära minoriteter.
Den offerroll som eftertraktas av gayrörelsen blir ett sätt att slippa ta ansvar och skylla sin situation på andra, menar Dick Erixon och refererar till den lesbiska författaren Tammy Bruce.
Att känna stolthet, ”pride”, innebär att vara stolt över sina egna prestationer, inte enbart att ha rättigheter.
Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna – Rolf K. Nilsson
Gränser är nödvändiga för att samexistera med andra som medborgare, familjemedlemmar, bilförare och så vidare. De naturliga gränser som sätts för barn alltefter ålder är de enklaste att förstå. Ett spädbarn får skrika men inte en tioåring, och knappast inte en vuxen utom vid idrottstävlingar och dylikt.
Rolf K. Nilsson tar sin egen uppväxt som exempel på hur gränser kan förändras, när hans storasyster aldrig tilläts kalla föräldrarna vid förnamn men han själv fick. Han exemplifierar vidare med värnplikt som en fostran för att förstå gränser i senare yrkes- och familjeliv.
Nilsson som varit Moderat riksdagsledamot har ett särskilt ont öga för Fredrik Reinfeldts ledarskap. Partiledaren flyttade med partiledningens tysta godkännande gränserna för vad som fick sägas inom partiet. Namnbytet till ”Nya Moderaterna” togs utan diskussion eller ens ett beslut. Lojala karriärister såg till att upprätthålla de nya men osynliga gränserna med fatalt resultat.
Olikhet inför lagen är ett annat elände som uppstått när svenskt rättsväsende undantar vissa personer på grund av religiös tro eller kultur, och till och med diskuterar införande av shariadomstolar (vilka existerar i högre grad i Tyskland, Frankrike och Storbritannien). Parallellsamhällen är av ondo men tillåts likväl menar Nilsson.
Statens är nödvändig och önskvärd som yttersta gränssättare och väktare av att gränser inte överskrids avslutar Nilsson. Men i Sverige har staten ingripit för mycket i det civila mellanmänskliga samhället, samtidigt som staten övergivit sina kärnuppgifter, nämligen att värna de yttersta gränserna för alla. Där är vi inte ännu och de borgerliga partierna har ofta medverkat till dagens haveri.
Vikten av inre och yttre gränsskydd- Henrik L. Barvå
Nästa inlägg tar också upp gränssättning, statens ansvar för inre och yttre gränsskydd. En stat måste först klara av att med polis och försvar säkra sitt territorium innan den åtar sig andra uppgifter. Men även om medvetenheten om krisen inom domstolar, militär och poliskåren ökat så tror Barvå inte att alla insett vidden av haveriet.
När detta är konstaterat övergår han till att förklara vad en konservativ människosyn innebär. Vi är ofullkomliga och närmast oss själva är hans utgångspunkt, liksom Hobbes. En stark stat behövs för att dämpa de lägre instinkter som människor annars låter sig ledas av i ett naturtillstånd eller i en sönderfallande stat.
Terapeutisk kriminalvård istället för inkapacitering och vek pacifism istället för effektivt försvar är två exempel. Han tar upp 1925 års försvarsbeslut som ett exempel på det senare, då landet nedrustades. Statsminister Per Albins Hanssons ord om att Sveriges beredskap 1939 var god avslöjades som en lögn. Nedrustningsambassadör Alva Myrdal som satte fred framför frihet var lett av samma naiva tro på att en stark krigsmakt leder till krig, medan det enligt Barvå är tvärtom avskräckande.
Avskaffandet av värnplikten och nedrustningen av försvaret innebär risk för landets säkerhet. Att införa värnplikt pga dessa sammanhållande och fostrande effekt är dock fel, utan syftet måste vara att försvara landet, inte att inse gränser och bli ansvarsfull vuxen medborgare.
Den inre säkerheten är den andra kärnuppgift som staten måste upprätthålla. Barvå ser lika pessimistiskt på de sönderfallande förorterna som Rolf K. Nilsson. Kommunala ordningspoliser kan vara en åtgärd liksom stärkt gränskontroll.
”En statsmakt som inte förmår att skydda sig själv och sina medborgare mot inre och yttre hot riskerar att falla sönder. Löser den inte dessa kärnuppgifter så spelar allt annat den vill åstadkomma ingen roll. Det borde alla politiker, oavsett färg, tänka ordentligt på”, avslutar den konservative ledarskribenten Henrik L. Barvå sitt inlägg.
Vi är alla offer för diskriminering till somligas förtjusning – Ilan Sadé
Att ta extra betalt för att klippa tjockt krulligt afrohår när taxan var satt för tunt svenskt hår är diskriminerande konstaterar Ilan Sadé, chefsjurist, bloggare och partiordförande för Medborgerlig Samling. De 16 sk ”anti-diskrimineringsbyråerna” använder vår lagstiftning för med skattemedel från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (fd Ungdomsstyrelsen, vars chef var Alice Bah Kunhke) ta emot okynnesanmälningar som denna.
Sadé menar att staten på detta sätt har givit privaträttsliga föreningar (”Diskrimineringsbyråerna”) en gräddfil för mottagande av statliga medel för juridisk aktivism.
Han går igenom diskrimineringslagens avgränsningar i form av Direkt diskriminering, Indirekt diskriminering och Missgynnande. Dessa utgör sammantaget en fulländad gummiparagraf där allt som kan uppfattas som diskriminerande.
I en vedertagen språklig definition ska en diskriminering vara orättvis, vilket de flesta är överens om. Genom ett meritokratiskt system där alla är lika inför lagen och där bara meriter och kompetens ska avgöra ens rätt till något blir kan en slapp diskrimineringsmodell uteslutas.
Det kan inte anses orättvist att ta betalt för den längre tid det tar att klippa håret på en med krulligt och tjockt hår än en med rakt och tunt. 20 000 kr vill föreningen ”Malmö mot diskriminering” ha i ersättning.
Sadé relaterar frisörfallet till en juridisk syn där vad som avgör är ens maktställning, där offerposition blir åtråvärd eftersom den kan ge utdelning. Den svage och utsatte (mörkhårige) anses ha automatisk rätt till förmåner från den starke (ljushårige).
Diskriminering är rätt förstått ett socialt kitt som innebär att man skiljer på folk och folk. Om man vill veta vad klockan är frågar man nog hellre tanten med mops än killen med uppfälld huva i gathörnet. Om du måste välja mellan två italienska restauranger föredrar du nog den vars kock är en tjock italienare än den med en kinesisk kock.
Ilan Sadé går så långt att han funderar om diskriminering i den privata sektorn (frisörer, restauranger) är något för staten att lägga sig i. Meritokrati måste gälla det offentliga men inte det privata. Om unga män med supportersbanderoller inte får granskas extra vid säkerhetskontroller inför sportevenemang måste alla besökare granskas lika mycket, vilket fördyrar allt inklusive biljettpriserna.
Kommunalt drivna badhus ska inte diskriminera efter kön medan Sadé ser problem med att muslimska kvinnor i sk burkini tvingas klä av sig på franska badstränder. Det senare är en privat anläggning.
Som den jurist han är ser Ilan Sadé har ”antidiskrimineringsbyråerna” lägger sina skadeståndsbelopp systematiskt under gränsen för småmål, 22 150 kr 2016. Därmed tar de inga risker. De företagare som blir stämda har att välja mellan att försvara sig själva eler drabbas av ombudskostnader som aldrig kommer ersättas fullt ut. Dessutom riskera sitt rykte som ”rasistisk frisersalong”.
Antidiskrimineringsindustrin lever på att gränserna för vad som kan kallas diskriminering hela tiden vidgas avslutar Ilan Sadé.
Genusvansinne och fördumningsindustri – Tanja Bergkvist
Matematikern och genusdebattören Tanja Bergkvist (talare vid Fri Folkbildning 2014 ) står för antologins mest humoristiska inlägg.
Hon kallade dagens feminism för ett av staten och myndigheter pådyvlat ”genusvansinne” och det är svårt att inte hålla med henne. Genusvetarnas illa underbyggda människofientliga ideologier har fått ett oproportionerligt stort inflytande menar hon.
Hon har ett särskilt horn i sidan till Nationella Sekretariatet för Genusforskning som har ett särskilt regeringsuppdrag (från Göran Persson 1997). Könsfördelning 50/50 i hela det svenska samhället, inte bara i den offentliga sektorn, är målet.
Detta ska åstadkommas med sk ”jämställdhetsintegrering”, ”genuspiloter” mm som bara under åren 2008-2010 kostade Sveriges Kommer och Landsting 145 miljoner, oräknat allt annat och detta under borgerligt styre.
Privata företag tvingas att hyra in genuskonsulter för att klara sig. Bergkvist analyserar hur Vinnova prioriterar sk ”genuscoacher” som kan hyras ut för att bevaka företags interna möten och sedan utvärdera genusaspekter. Hela denna propaganda relatera hon till hur kommunismen upprätthölls i Östeuropa med hjälp av liknande statliga propagandister (hennes föräldrar är från Bulgarien).
2009 kritiserade Tanja Bergkvist i en krönika i Svenska Dagbladet Vetenskapsrådet för att ha beviljat 500 000 kronor till ett forskningsprojekt om genusaspekter på musikinstrument, ett ämne som hon tar upp igen i sitt antologibidrag.
Till det humoristiska hör den sk ”Poes lag” som innebär att det utan en tydlig indikation från en vetenskapsmans eller en författares avsikter är svårt, eller omöjligt, att avgöra om något är ett uttryck för extremism eller en parodi. Exemplet med genustrumpeten är ett sådant, sk ”fittpyssel”, ”mensdrinkar” andra.
Att använda könsord och undervisa om analsex i grundskolan är faktiskt inte riktigt klokt menade Göran Skytte i en krönika i SvD 2009 vilket Bergkvist refererar. Ett annat lika galet exempel var 2010 när Simrishamn kommun (där FI har fyra ledamöter varav en heter Gudrun Schyman) lanserade genusperspektiv på bestick och på kroppsställningar (sitta bredbent var manlig, ihop kvinnligt), ett annat genusperspektiv på slutförvar av använt kärnbränsle, ett tredje på fysikaliska lagar, ett fjärde om att undervisa i lågstadiet om att ägg och spermier är lika aktiva vid befruktningen. . .
Privat hushållsarbete är också underställt regeringens proposition 2005/06: 155, vilket innebär att ”kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor” (citat från propositionen).
Mål som dessa är ouppnåeliga vilket innebär att genusindustrin kan åberopa oändliga resurser för att nå dem. En smart strategi tycker Tanja Bergkvist men den är givetvis sorglig. Genom att hitta ”fördomar” om kön och genus kan ”genusmaffian” berättiga sin existens.
Även åldersskillnader ifrågasätts av normkritiker som på förskolan Paviljongen där man avskaffat födelsedagsfirande, men det är mer utbrett att ifrågasätta och osynliggöra könsskillnader i förskolan (se Tanja Bergkvists debattinlägg SvD 2008).
Hon avslutar sitt omfångsrika inlägg med en uppmaning att inleda ett ”normbrytande arbete som innebär att nedmontera denna skattefinansierade institutionaliserade och samhällsverksamhet – det är dags att nedmontera fördumningsindustrin”.
Tabun i skolpolitiken- Inger Enkvist
Utbildningsväsendet är ett område som professor Inger Enkvist analyserat i många år och sammanfattat i bokenGod utbildning- och dålig (Gidlunds, 2013). Hon gör i sitt inlägg en historisk analys av de felaktiga beslut som föranledde införandet av grundskolan, som dess tilltro till att skapa en likhet som inte existerade bland eleverna till att börja med utifrån deras skilda förutsättningar. Men de bortsågs från 1962 och därmed var misstaget inbyggt från början.
De tabun hon påtalar gäller att elever måste själva studera för att lära sig, att högpresterande elever osynliggörs, att vissa saker som t ex skolböcker i folkskolan var mer avancerade än dagens grundskoleböcker, att färdigheter från grupparbete är lika bra som enskilda studier oavsett om man är sig något, att påtala att elever ägnar sig för mycket åt fritidsintressen jämfört med skolarbete, att kräva att lärare ska vara ämneskunniga snarare än handledare.
Vad som kan göras åt den svenska skolan är den inte ska användas i den partipolitiska debatten, dvs. göra som i Finland. Vidare bör linjeindelning tillåtas på högstadiet, slutprov i årskurs 9 och studentexamen, förbättra lärarutbildningen genom högre krav och införa en praktiktermin för yrkesfolk med rätt bakgrund för att undervisa, men framför allt en öppen debatt så att dessa tabun skolpolitiken bryts.
Övervakningssamhället, den som är oskyldig har allt att frukta – Henrik Alexandersson
Den frihetlige debattören och bloggaren Henrik Alexandersson som varit Piratpartiets politiska sekreterare i Bryssel analyserar det kommande övervakningssamhället. Han går tillbaka till Moderatledaren Gösta Bohmans skepsis mot övervakningen redan på 1970-talet, möjligen för att försäkra konservativa läsare om att det inte alltid varit så att Moderaterna röstat för större övervakning.
Han går sedan igenom säkerhetspolitiska, polisiära, mellanstatliga och principiella krav på mer övervakning. Slutsatsen blir enligt Alexandersson att systemet med massövervakning är ineffektivt, tom kontraproduktiv, invaggar oss i falsk säkerhet och tar resurser från andra mer effektiva åtgärder.
Sidoeffekter som självcensur, minskad tolerans och en angivarkultur ska också läggas till. Terroristernas mål att sprida en tyst skräck vilket just leder till mer övervakning och minskad frihet, vilket är ett av deras mål.
För den oskyldige individen innebär massövervakningen ett pris som enligt Henrik Alexandersson är för högt att betala.
Att styra klimatet eller att styra via klimatet – Peter Stilbs
Som professor i fysikalisk kemi har denne skribent ett särskilt perspektiv på klimatdebatten. Han kallar dagens tal om global uppvärmning för ”en massiv propaganda i en skuldbeläggande inriktning”. Den fruktade temperaturhöjningen på 1.5 – 4 grader bygger på alltför stor osäkerhet. Dessutom har ett särskilt väderfenomen inte tagit tillräckligt hänsyn till, nämligen moln.
Den samstämmighet bland forskare som medierna gärna för fram men sällan analyserar ned till de över 50 klimatmodeller som diskuteras. Det finns alltså inte enighet om en av dem, trots att agronomen och vattenforskaren Johan Rockström ideligen syns i tv-rutan.
Den omtalade FN-organet IPCC övergav redan 1998 målet att finna bevis på global uppvärmning för att leta efter den mer mångtydiga företeelsen ”mänsklig påverkan på klimatförändringar”, något som man hittills misslyckats påvisa för människans andel i temperaturhöjningen sedan år 1900 på 0,7 grader.
Vårt eget ansvar kallar Stilbs för ”självspäkning” i och med vår ambition att ”gå före” till ett ”fossilfritt” samhälle inom några decennier, något som kommer leda Sverige till en ”multikonfliktfylld bananrepublik”.
IPCC är inte ett vetenskapligt utan ett politiskt organ hävdar Stilbs vidare, liksom den svenska universitets- högskolevärlden klimatforskare och byråkrater. För den vetgirige rekommenderas denna föreläsning påYouTube , snarare än att lyssna till Rockström eller andra akademiker vilka anklagas för att fuska, mörka och manipulera. Ett undantag är Åsa Knaggårds avhandling i Lund 2009 som visade att ju högre upp i den politiska hierarkin man kom, desto mindre brydde man sig om den vetenskapliga grunden till sina beslut.
Peter Stilbs inställning liknar vad som teknologie doktorn och företagsledaren Lars Bern (blogg och föredrag vid Fri Folkbildning 2015) och bloggen klimatupplysningen.se (där Stilbs medverkar) försökt förmedla, utan större framgång. Än
Konstitutionell monarki, den bästa grunden för demokrati – Karl Gustel Wärnberg
Ett försvar för kungahuset är på sin plats i en konservativt antologi. Wärnberg går längre och menar att just rojalism är bästa skyddet för demokrati, något som brukar ses som motsatser.
Han menar att Gustav III ska ses i ljuset av att ha under 1700-talet banat vägen för medelklassen, genomfört två oblodiga revolutioner, den förste regent som erkänt USA, avskaffat tortyr och inrättat den Svenska Akademin. Hans senare efterträdare Oscar I föreslog en allmän och obligatorisk folkskola 1838.
Monarkin balanserar demokratin och har inte stått i vägen för demokrati, snarare tvärtom. Genom att ge röst åt tidigare generationer och ofödda (enligt Edmund Burke och Roger Scruton, och vår egen Stig Strömholm) blir monarkin en påminnelse om vår historia. Varje svensk medborgare är lika inför kungen. Hans auktoritet är något annat än en statschefs makt, riksdagens talman, eller en presidents.
Monarki kan försvaras utifrån dess symbolvärde, särskilt i kristider. Wärnberg exemplifierar med den danske kungen under andra världskriget (och skulle kunna lagt till den norske men inte den svenske).
Slutorden blir att de värsta massmördarna genom historien (Mao, Stalin, Robespierre, Lenin, Hitler, Saddam Hussein, Ayatollah Khomeini) var inte monarker.
EU underminerar demokratin – Jan-Erik Gustafsson
EU-kritikern Jan-Erik Gustafsson argumenterar för att en utbredd okunskap om EU (inte minst bland majoriteten av tillfrågade lärare i statskunskap) har lett till att få egentligen förstår EU:s makt i Sverige. Om fler kände till hur EU fungerar skulle fler bli euroskeptiker som UKIP, SD m fl.
Gustafsson som är ordförande i den vänsterpolitiska Nej till EU-kampanjen anser att EU:s grundlag bara tillåter en rigid nyliberal åtstramningspolitik. Resultatet blir att sk högerextrema och rasistiska partier växer menar han vidare.
Den grekiska krisen analyseras ingående liksom EU:s migrations- och flyktingpolitik. Den senare kallas ”omoralisk” och att stänga gränsen mot Turkiet för ”smutsigt”. Dessutom kommer ett stort antal sk ”klimatflyktningar” från Afrika till EU vilka måste tas emot.
Alla problem EU har framkallat ska lösas med mer överstatlighet, vilket kommer innebära än mer protester. Sverige måste få tillbaka sin suveränitet från Bryssel.
Att förlora USA som bästa vän – Anders Edwardsson
Edwardsson, som skrivit den svenska historieboken En annan historia. Folkhemmet i nytt ljust (Timbro, 2009), går igenom USA:s historia med särskild tonvikt vid dess utrikespolitiska hållning. Sedan 1917 har USA tagit aktiv del i försvaret av Europa.
Den neokonservativa (Reagan, Bush I och II) och liberala (Clinton) som gärna intervenerat utomlands är idag borta. Edwardsson gör en noggrann analys av vad som skett fram till att Obama valdes om och till idag. Obamas oerfarenhet av att hantera internationella relationer har bidragit till att USA:s roll som världspolis har misstänkliggjorts, och efter valet av Trump (vilket inte hanns med i Edwardssons bidrag), och är nu över.
För de européer som önskat att USA:s trupper lämnar kontinenten kan de bli varse att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Risken är att vi står där ensamma med nya slags kommunister och fascister, medan amerikanarna vinkar adjö till oss.
___
Boken Haveriet är väl värd att köpa och läsa för att förstå vilken bedrövlig situation Sverige befinner sig inom så många områden. Oavsett om du är Sverigevän, besviken Alliansväljare, soffliggare eller uppgiven sosse, så är boken något alldeles extra: hållbara argument för ett förnuftigt skött och normalt Sverige.
Jan Sjunnesson
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Dick Erixon – Socialjournalistik som skapar polarisering
En färgstark antologi av främst konservativa och högerliberaler, skulle jag säga om det inte vore så att jag själv medverkar med ett kapitel om normer och subkulturer. Men också statsvetaren Stig-Björn Ljunggren medverkar i Haveriet – den humanitära stormaktens fall genom att borra i begreppet högerpopulism.
Jag skulle här och nu vilja lyfta fram kapitlet av journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin, under rubriken “Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. Här ges en intressant analys av hur journalistiken kunnat hamnat så snett som den gjort.
När journalistiken började professionaliseras (dvs studenter gick direkt till medierna utan att först arbetat i ett “riktigt” yrke) under det radikala 1970-talet fanns en yrkeskod om att “ställa sig på den lille mannens sida”. Socialjournalistiken belyste dem som marginaliserats mitt ibland oss. Med tiden kom detta dock att kallas “snyftjournalistik”, inte minst när generositeten i de offentliga systemen började utnyttjas. Författarna summerar:
Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssytemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag.
Istället har journalistkåren börjat “rasifiera” rapporteringen. Här följde journalisterna med i den politiska vänsterns förvandling:
Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och hade ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: “rasifierade”, invandrare, muslimer samt hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering och positiv särbehandling.
Författarna är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl:
Man skulle kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.
Detta är en intressant analys, men den leder till en än viktigare konsekvens:
När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga, rasistiska eller bara tveksamma till omfattande asylinvandring och mångkultur. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.
En oerhört vass slutsats!
Det andra skälet som gör författarna bekymrade är den polarisering denna allians mellan journalister och politiker i makten skapar:
Om journalistiken regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupper. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskar som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad … De vet från sin egen erfarenhet att svenskar kan vara offer och invandrare förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.
Exakt.
Offren för skolattacken i Trollhättan hyllas och förövaren identifierades omedelbart av medierna, eftersom han var etnisk svensk. När en mamma och hennes vuxne son dödades på IKEA, tystades både offren och förövaren ner. Dagens Nyheter med flera redaktioner gick till våldsam attack mot journalister som avslöjade att mördaren var en asylsökande som fått avslag och mördade dem som såg mest svenska ut för att hämnas. En uppenbart rasistisk attack. Men i medierna är det som om detta aldrig hänt.
Här agerar medierna som under sovjetkommunismen. De lägger “sanningen” tillrätta efter rådande rasifieringsideologi. Invandrare är alltid goda, svenskar alltid rasistiska förövare.
Och detta är alltså bara ett kapitel av 18 i boken Haveriet….
FÖRFATTARNA:
• Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap, Washington D.C.
• Patrik Magnusson – Pol.Mag, gymnasielärare samhällskunsk/historia
• Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent
• Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör
• Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik
• Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet
• Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling
• Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör
• Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden
• Rolf K Nilsson – Konservativ debattör, fd riksdagsledamot
• Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör
• Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH
• Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör
• Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid KTH
• Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA
• Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Univ of London
• Jan Tullberg – Docent företagsekonomi, Handelshögskolan i Sthlm
• Henrik L Barvå – Politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen
• Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Bokrecension | HAVERIET: OM DET KULTURRADIKALA TRADITIONSFÖRAKTET
Förhoppningsvis kan det vara en indikation om en pågående förändring av debattklimatet.
Antologin heter Haveriet – den humanitära stormaktens falloch har givits ut av nya förlaget Realia och redaktör är dess förlagschef Andreas Swedberg. Trots att det är ett helt nytt förlag får man säga att det verkar ha hög grad av professionalitet, då det snabbt fått ut en bok med inte mindre en 19 författare, varav de flesta är kända, åtminstone för den som intresserar sig för sådana perspektiv.
Spännvidden är mycket stor. Här finns alltifrån en socialdemokratisk statsvetare som Stig-Björn Ljunggren, en av de kanske flitigaste kommentatorerna av politik i etablerad media till docenten i företagsekonomi Jan Tullberg, frekvent bidragsgivare i alternativa medier.
Hur har urvalet skett? De flesta debattörer kan inordnas i vad Swedberg i förordet kallar ett ”högerliberalt-konservativt idéarv”. Alltså ”höger” i en mycket bred bemärkelse. Men tanken är nog också att man har försökt samla alla möjliga röster som har något intressant att säga om utvecklingen i Sverige på senare tid.
Den inledande essän, Claes G. Ryns ”Sveriges kulturradikala experiment”, tycker jag förtjänar sin centrala placering och tar upp några särskilt viktiga aspekter. Ryn är professor i ”politics”, motsvarande statsvetenskap, i Washington och utlandssvensk sedan 60-talet, och har på avstånd kunnat betrakta ett Sverige som förändras. Ryn uppehåller sig i sin analys vid begreppet ”kulturradikalism”, som han menar är signifikativt för den utveckling Sverige genomgått under tiden.
Detta tycker jag är väl funnet. För om man på något sätt skall beskriva den svenska utvecklingen under efterkrigstiden är den termen kanske den exaktaste som gives. Med termen får man uppfatta en radikal antitraditionalism som vänder sig mot alla slags traditioner och normer. Den får utslag i stora saker, som avskaffandet av skolans roll som förmedlare av det västerländska arvet, till små, som informalitet i klädsel och gester.
Många av de andra bidragen kan sägas knyta an till den övergripande berättelse. Patrik Magnusson skriver detaljrikt om invandringens historia, och den radikala anti-rasistiska ideologi som ligger bakom dess förändrade karaktär under senare tid – tanken på enhetskultur har förbytts av tanken på mångkultur. Också detta är en sida av den av Ryn kritiserade kulturradikalismen.
Många andra bidrag berör direkt eller indirekt invandringsproblematiken. Jan Tullberg gör i en analytiskt klar text upp med myten om invandringens positiva effekt på demografin. Journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren fokuserar i sina texter på hur journalistiken glömt bort den vita underklassen, när alla socialt utsatta förklaras vara invandrare.
Flera bidrag behandlar också religionen, som måste sägas tillhöra de första offren på kulturradikalismens altare. Teologen Anna Lindén behandlar några aspekter av det kristna arvet och debattören Mons Krabbe berör frågan om islam. Detta är angeläget och glädjande; om västerlandet skall räddas, måste transcendensperspektivet finnas med.
Denna publikations redaktör Dick Erixon dryftar frågan om heteronormen och hur normala familjestrukturer alltid måste vara normen i ett fungerade samhälle, men trots detta ifrågasätts av orealistiska och samhällsvådliga utopister. Matematikern och genusdebattören Tanja Bergkvist diskuterar enligt liknande linjer genusvansinnet. Flera andra återkommer till detta med normlöshetens utbredande, som kommit i spåren av vad Ryn kallar ”kulturradikalismens regim”.
Andra frågor som tas upp är monarkin, försvaret och skolan. Huvudbudskapet, när man lägger texterna bredvid varandra, är att ett kulturradikalt traditionsförakt uppstått på område efter område. En viktig poäng är också svårigheten att diskutera dessa frågor, hur en åsiktskorridor etablerats och fri diskussion omöjliggjorts.
Stig-Björn Ljunggrens text om populism sticker ut något, då den kan uppfattas som kritisk mot den samhällskritik, i alla fall i dess primitiva former, som de andra bidragen ägnar sig åt. Det kan synas som ett litet paradoxalt bidrag i denna typ av volym, men samtidigt är det välkommet att det faktiskt därigenom sker en dialog emellan olika ståndpunkter. Ljunggren skall om intet annat ha beröm att han på ett sätt som är ovanlig i dagens Sverige på allvar önskar diskussion med meningsmotståndare.
Men huvudberättelsen i volymen är kritiken mot den radikala kulturradikalismen och de tankeförbud som uppstår i dess spår. Att man lyckas få ihop närmare tjugo mer eller mindre kända personer till ett sådant projekt, får ses som ett tecken i tiden. Det bådar gott för framtiden.
INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.
FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Eddie Omar för Det Goda Samhället –
VIKTIG BOK OM DEN HUMANITÄRA STORMAKTENS FALL
Den humanitära stormakten Sverige har havererat. Vi kan inte fortsätta som förut. Det var något som gick upp för många när asylkaoset var som värst hösten 2015. Sedan dess har debatten förändrats. Året efter asylkaoset kom boken Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Nitton debattörer och författare bidrog med essäer om tillståndet i landet och föreslog lösningar.
I förordet skriver redaktören Andreas Swedberg att boken är ett uttryck för ett uppvaknande, att svenskarna ”under den politiskt korrekta ytan, på senare år snabbt kommit till ökad insikt om en rad samhällsproblem. Många ifrågasätter idag rättsväsendet, polisen, sjukvården, skolan, den ekonomiska politiken, feminismen, den globala uppvärmningen, Svenska kyrkan, det mångkulturella samhället, med mera.”
För mig är det framför allt två frågor som engagerar: massinvandringen och islamiseringen. Det beror på mina egna erfarenheter. Jag har själv invandrarbakgrund och är uppväxt i en mångkulturell familj och jag var muslim i många år. Jag har tänkt mycket på dessa saker. Och min slutsats är att mångkultur inte fungerar och kommer att leda till konflikter. Vi gjorde ett misstag som införde mångkultur och kommer att ångra det.
Jag har lämnat islam och valt att bejaka min svenska identitet. Mina erfarenheter av islam har gjort att jag kommit fram till att islamisk fundamentalism är oförenlig med svensk kultur och att den pågående islamiseringen kommer att leda till otrygghet, lidande och konflikter. Islam, och därmed också islamisk fundamentalism, sprids idag först och främst genom invandringen. Antalet konvertiter är försvinnande litet då islam är den minst omtyckta religionen.
Flera av essäerna berör dessa två frågor. Redan i förordet nämner Swedberg att ”invandrare utgör en oproportionerligt stor andel av dem som begår svåra brott”. Detta faktum var tidigare tabubelagt i den svenska debatten, men idag kan man till och med i Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens banerförare, läsa att i stort sett alla gängskjutningar begås av personer med invandrarbakgrund. Det är något som de flesta svenskar redan känner till, men som media har velat mörka.
I den första essän, ”Sveriges kulturradikala experiment”, gör statsvetaren Claes G. Ryn, bosatt i Förenta Staterna, följande observation:
”Hela områden av samhällen och städer har blivit enklaver för invandrare. Stora grupper lever i det närmaste isolerade och hävdar sin kulturella egenart, något som den svenska staten uppmuntrat bland annat genom att betala för hemspråksundervisning i vilket språk som helst. Många invandrare odlar en särart, som i grund strider mot gamla svenska begrepp om rätt och fel.”
Jag har levt i ett sådant område, Gottsunda utanför Uppsala, där jag sett hur den svenska kulturen stegvis trängts undan och ersatts med invandrade, icke-svenska kulturer. I dessa utanförskapsområden kan man studera hur hela nationen kommer att se ut om massinvandringen och islamiseringen tillåts fortsätta. Sverige riskerar att bli ett stort Gottsunda, ett stort Rinkeby.
I essän, ”Svensk migration – då, nu och i framtiden”, konstaterar Patrik Magnusson, att flyktingpolitikens mål bör vara att hjälpa så många flyktingar som möjligt i världen för de resurser vi satsar, inte att förändra Sveriges kultur genom att främja invandring:
”Målsättningen bör vara att hjälpa så många som möjligt givet begränsade resurser, vilket i de flesta fall innebär hjälp på plats, eller i närområdet. En miljon satsad på att driva flyktingläger i Mellanöstern ger så mycket mer valuta för pengarna än en miljon satsad på att ta hand om en flykting i Sverige.”
Det bör tilläggas att det är tveksamt om en migrant som rest genom flera säkra länder Europa för att söka asyl i just Sverige verkligen kan klassificeras som flykting.
Frågan om islamisk fundamentalism och den snabba islamiseringen av Sverige tas framför allt i två essäer, ”Kampen om Västerlandets själ” av teologen Anna Lindén, och ”Hur ska väst förhålla sig till islam?” av säkerhetsanalytikern Mons Krabbe. Lindén tar upp en sak som borde höra till allmänkunskapen, nämligen att islam och kristendom är helt olika religioner, och att väst är som det är till stor del på grund av det kristna arvet:
”Jesus eftersträvade inte politisk makt, istället för att besegra sina fiender militärt lät han sig korsfästas av dem. Han hade inte för avsikt att grunda någon teokrati, för hans rike är inte av denna världen (Joh. 18:36) utan utgör en parallell andlig verklighet, förkroppsligad i kyrkan men i sin fullhet endast synlig för trons ögon.”
Med denna bakgrund är det lätt att inse att det inte var en slump att sekularismen kunde växa fram i det kristna Västerlandet, men inte i islamvärlden. Den kristna religionen har helt enkelt bättre förutsättningar än islam för en sådan utveckling.
”En av de viktigaste frågorna som den västerländska civilisationen står inför just nu”, skriver Krabbe i sin essä, ”är hur vi ska förhålla oss till islam. Hur kommer Sverige förändras genom den stora invandringen av muslimer till vårt samhälle?”
Det ser ganska mörkt ut:
”Vi kan konstatera att den muslimska minoriteten i Europa uppvisar mycket få tecken på framsteg när det gäller både de sociala- eller de politiska aspekterna av kulturell anpassning till västvärldens rådande normer och tankemönster.”
Det är bara att besöka en moské var som helst i Sverige så inser du att det är samma oreformerade islam som förkunnas där som i länderna varifrån muslimerna kommer, till exempel Afghanistan, Syrien, Somalia och Irak. Det är inga svenska moskéer, utan moskéer i Sverige.
För att understryka sina iakttagelser hänvisar Krabbe till opinionsundersökningar vilka visar den värderingsmässiga klyftan mellan muslimer och majoritetssamhället. Det finns ett stort stöd för sharia, islamisk lag.
Krabbe tar också upp samma punkt som Lindén, nämligen skillnaden mellan kristendomen, som bidragit till att forma vår västerländska civilisation, och islam:
”Helt klart är att ur ett kristet perspektiv så är islam mer än en religion. Det finns en markant skillnad mellan kristendomens och islams respektive ursprung. Medan kristendomen var en lära som tvingades finna sin plats inom ramen för ett stort imperium, så var Muhammeds lära, i alla fall från Medina-tiden och framåt, en statsbärande sådan.”
Den humanitära stormakten Sverige har gjort Sverige mindre humant genom att tillåta den inhumana islamiska fundamentalismen att få fäste och spridas. På så vis är det bra att denna så kallade stormakt nu har havererat.
Hur ska man då komma till bukt med alla problem som massinvandringen och islamiseringen fört med sig? Krabbe menar att mångkulturalismen måste skrotas och ersättas med en assimilationsmodell:
”Vad som krävs är en helt ny integrationsmodell, vars direkta syfte är att integrera, eller som jag vill uttrycka det, anpassa den muslimska minoriteten till det västerländska samhället.”
Jag instämmer i detta, men jag misstror möjligheten att assimilera hundratusentals muslimer med en stark, och inte sällan chauvinistisk, identitet som redan hunnit bygga upp ett parallellsamhälle.
Assimilationspolitiken bör därför kombineras med ett generöst repatrieringsprogram, det vill säga att staten hjälper invandrare som vill att etablera sig i sina hemländer. Detta kan också ses som en del av vårt u-landsbistånd.
När asylsystemet avskaffats kommer vi att frigöra resurser som kan användas både till repatriering och till ökad hjälp till riktiga flyktingar i närområdet. Så kan vi bidra till att förbättra den underutvecklade och fattiga delen av världen, samtidigt som vi skyddar välståndet, tryggheten och kulturen i vårt eget land. En sådan modell skulle göra Sverige till verklig humanitär stormakt, human både mot den egna befolkningen och mot världen.
Den här boken är visserligen ett år gammal, men bör läsas av alla som vill förstå debatten om massinvandringen och islamiseringen, samt andra svåra ”utmaningar”.
INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.
FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Ny produkt – Konservativ keps
Grön keps med broderat Konservativ framtill och Realias logga baktill
295.00 kr
Keps med broderat Konservativ framtill och Realias logga baktill. En storlek som passar alla.
100% bomull. Bara handtvätt.
Färg: Grön
BOKRECENSION | Svenska konservativa profiler
Finns det en svensk konservatism? Att det finns en brittisk konservatism, och att denna idétradition har sitt ursprung där är de flesta medvetna om. Även amerikansk konservatism får man ofta höra talas om. Men vad är det som utgör en renodlad svensk konservatism? Simon O. Pettersson har i sin nya bok Svenska Konservativa Profiler samlat ihop de 29 största namnen inom svensk konservatism för att presentera en i sammanhanget unik framställning av denna idéhistoriska tradition.
Konservatism är ingen ideologi med en i förhand bestämd utopi som samhället bör sträva efter. Den tar sin utgångspunkt i människans erfarenhet och baserar sig på det som är unikt för den plats människor råkar bo i. Därför kan man tala om just en ’svensk konservatism.’ Att samla en rad tänkare under denna betäckning är ingen enkel sak. Först måste man ha klart för sig vad konservatism är, samtidigt som man måste göra avvägningen om författarnas självdefinitioner bör spela någon roll. I denna bok utgår Pettersson från en definition som liknar den av den amerikanske historikern Russell Kirk; en tro på en tradition som i någon mån måste tolkas transcendentalt (det vill säga, något blir inte tradition bara för att det har existerat ett antal år, utan den måste ha ett värde i sig), en tro på Gud, samt en förståelse för den historiska utvecklingen av en plats och/eller ett samhälle. Pettersson skriver ’Konservatismen framträder här i all sin bredd, det är människor av skild karaktär från skilda tider. Alla förenas i det att de i någon mening står på historien och traditionens sida.’
Det blir inte helt enkelt att hålla ihop alla tänkarna, men Petterson lyckas väl. Han delar upp tänkarna i de som fokuserar mer på det rent historiska (Magnus Stenbock) i människans tillvaro, de mer idealistiska tänkarna (Christopher Jacob Boström, Tage Lindbom), och de som utgör ett mellanting (Claes G. Ryn). Konservatismen har till följd av betoningen på människans egenart och det transcendentala fokuserat på just dessa två områden som Pettersson identifierar. Däremot blir det otydligt när Leonhard Fredrik Rääf både sägs vara en historiskt orienterad författare, och sedan en svåridentifierad tänkare.
Boken är i sitt upplägg historisk, och börjar med Hans Järta (1774-1847). Pettersson skriver att det visserligen alltid har funnits tänkare som kan ses som konservativa, och sådana som kan ses som mer radikala. Detta dialektiska förhållningssätt tror jag det ligger mycket i, men Pettersson verkar här mena att man skall utgå ifrån tänkare som varit verksamma under den tid konservatism har förståtts som ett förhållningssätt, fött ur reaktionen på den Franska Revolutionen, där han mycket riktigt nämner Francois-René de Chateaubriand’s tidskrift Le Conservateur (1818) som en utgångspunkt för termen. Därför blir det märkligt när Pettersson skriver att den ‘som till exempel läst Martin Luthers skrifter riktade mot bondeupproren i hans samtid känner lätt en doft av Edmund Burke.’ Detta vore förstås helt omöjligt historiskt, eftersom Burke var verksam långt efter Luther, och att deras utgångspunkter på många sätt var väldigt annorlunda. Beslutet att utgå ifrån det post-Revolutionära tänkandet förklarar varför sådana svenska tänkare som ansetts konservativa, likt Peter Forskål (1732-1763), inte får plats i denna bok.
Svenska Konservativa Profiler är en resa igenom det vida landskapet av den dolda svenska idéhistorien. Svenska konservativa tänkare har fallit i glömska, och därför är denna bok väldigt välkommen som en introduktion. Varje tänkare får en enkel beskrivning, som är tänkt att locka läsaren till vidare undersökning på egen hand. Petterssons önskan om att ’väcka läsarens lust till egna strövtåg i detta vida landskap’ lyckas gott och väl!
Karl Gustel Wärnberg, April 2017
Länk till recension:
http://www.konservativaforbundet.se/2017/04/svenska-konservativa-profiler-recension/
Claes G Ryns text sprider sig på Internet
”Europe is in some respects even worse off. There, escapism is, if anything, more rampant. European leaders will not recognize that they and people like them have put their nations on a course of precipitous decline and chronic instability. And yet it should be obvious, for example, that the deeds of terror in places like Paris, Brussels, London, and Madrid are skirmishes or guerilla attacks in a simmering civil war in which sheer criminality, pseudo-religion, and ethnic-cultural tensions are prominent ingredients.”
Läs professor Claes G Ryns text; Conservatives in Denial i The American Conservative, som just nu får mycket uppmärksamhet och sprider sig på Internet.
LÄS MER: http://www.theamericanconservative.com/articles/conservatives-in-denial/