Vi har sålt slut på alla våra böcker.
NY BOK | #Trumpgate | Michael Nystås
Realia Förlag är glada att ge ut vår nya bok som kommer till försäljning i maj.
Boken heter #Trumpgate och är författad av Michael Nystås.
Michael är musikkrönikör och kommunikatör som skrivit för Norrköpings tidningar, och därefter i Länstidningen Östersund och Östersunds-Posten. Han har jobbat för Aftonbladet i 14 och 2005 startade han Dansbandsbloggen.
Michael Har skrivit låten Marilyn och Jag väntar än tillsammans med Nick Borgen.
Han har medverkat i juryn i TV3:s Fame Factory. Michael har tidigare gett ut flera böcker.
På Realia-Posten presenterar Michael bakgrunden till sin bok, och även vad den handlar om: http://www.realiaposten.se/artikel/160/rapporteringen-om-president-trump-ensidig-och-ofordelaktig
Realia startar tidning
Realia är på gång att starta en tidning. Vi har tillsatt en högst kompetent chefredaktör och jobbar nu mot lansering som kommer ske inom några veckor. Två veckor innan lanseringen går vi ut offentligt med all information.
Vid frågor är ni välkomna att mejla oss på, info@realiaforlag.se
Haveriet går på export till utlandet
Boken Haveriet översätts nu till engelska då boken går på export.
Podd om boken Svenska konservativa profiler
Podd 451: Därför behövs konservatism i dagens Sverige
Recension | Svenska konservativa profiler
Av Peter J Olsson | 2 juni 2017, för Svensk Tidskrift
Litteraturen om svensk konservatism är inte särskilt omfattande, kanske för att den svenska konservatismen inte på länge varit det minsta samhällsbärande. Ansatsen bakom ”Svenska konservativa profiler” är därför vällovlig. Peter J Olsson recenserar.
Den socialdemokrati som präglade landet från 30-talet och framåt kunde vara nog så konservativ, men inte i den politiska meningen av ordet: Det var istället samhällsingenjörernas förlovade land. Däremot tog socialdemokratin över en del av det bästa ur den gamla oscarianska ämbetsmannastaten: Tänk Dag Hammarskjöld.
Kanske kunde man ha förväntat sig en livskraftig konservativ motrörelse, men så har skett i liten omfattning. Det går till och med att hävda att flera av konservatismens starkaste uttryck inte alls identifierade sig som sådana. Gunnar Ekelöfs lysande diktsatir ”Till de folkhemske” är ett sådant, dock från en anarkistisk synvinkel. Man tänker på Per Daniel Amadeus Atterboms skildring av ett liberalt samhälle i ”Lycksalighetens ö”. Dikten börjar som bekant:
”Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.”
Detta sagt ska man förstås välkomna varje bidrag till svensk konservatism eller om svensk konservatism. Ty det är rara fåglar. En liten skrift om svensk konservatism har precis kommit av Simon O Pettersson: ”Svenska konservativa profiler” (Realia förlag, Stockholm 2017).
Den är inte lång. På 140 sidor avhandlas 30 sådana profiler, varav 29 personer och en tidning – Nya Dagligt Allehanda. (Av någon anledning skriver författaren i inledningen att det är 28 personer som skildras, någon har möjligen tillkommit under resan gång.)
Det är lättförståeligt att Pettersson vill få med så mycket som möjligt. Det korta formatet gör dock att man bara precis får en liten smakbit av var och en, det blir omöjligt att få plats med en mer nyansrik analys. Vilket ibland behövs, ibland vill man, som det sagts om svensk historiaundervisning, ”åka motorcykel genom ett museum” – eller i detta fall genom ett konservativt bibliotek.
Lite får man intrycket av att läsa gamla Det Bästa – fortfarande utkommande under originaltiteln Reader’s Digest: Förkortade nedslag i samtidens bästa och mest omtalade böcker.
Inget fel på det. Man behöver kortfattade översiktsverk lika väl som stora mastodontverk.
Urvalet kan man förstås fundera över. Den första tänkaren som presenteras är Hans Järta. En man som förvisso gjort stora insatser för att skapa det moderna Sverige. Men sannerligen inte någon anarkist i Ekelöfs anda, han kunde möjligen under sin senare bana som landshövding lekt med tanke om ändamålsenlig likriktning. Hans Järtas stora insats är förstås att som sekreterare i konstitutionsutskottet vara en drivande kraft i det snabba skapandet av 1809 års grundlag. Genom denna fick Sverige tidigare än många länder en konstitutionell ordning och en grund för rättsstaten: lag, förvaltning och spärrar mot godtyckliga och hastiga beslut var basen. Den nya grundlagen utgjorde en brygga från 1700-talets mer bohemiska statsstyrelse, oavsett om det var riksdagen eller en självsvåldig konung som styrde, till ett 1800-tal som kunde möta tekniska och ekonomiska framsteg. Statsvälvningen 1772, två ryska krig, förlusten av Finland och revolutionen 1809 kunde annars ha skakat om landet mer än som skedde. Vi kan jämföra med Danmarks mer röriga modernisering.
Att Hans Järta är en betydelsefull gestalt i svensk historia, och i svensk konservatisms historia står utom all tvekan.
Simon O Petterssons urval i övrigt kan i vissa delar förvåna mer. Det är inget fel att göra ett eget utval och därmed lyfta fram sin bild av idéutvecklingen. Samtidigt måste man ändå genomföra analysen så att huvudlinjerna kommer fram.
Att lyfta fram namn som språkvetaren Erik Wellander, biskop Manfred Björkquist eller folkbildaren Teodor Holmberg är ovanligt i översikter av svensk konservatism, men har definitivt sin plats.
När Pettersson hyllar Verner von Heidenstam är det en författare med ett mer komplicerat förhållande till konservatismen. Det handlar trots allt om en man som började som radikal och sedan var med och grundlade det som i sinom tid blev partiet som just nu kallar sig liberalerna. Det finns förvisso konservativa strömningar hos Heidenstam, men för Simon O Pettersson är det nationalismen som är det väsentliga, han skriver: ”Ingen författare kunde alltså vara mer angelägen för att väckaden historiskt orienterade nationalkänslan till liv. För all form av nationalism är Heidenstam helt enkelt oundgänglig. Vi behöver honom mer än någonsin.”
Denna ansats förklarar mycket av urvalet i skriften. Även Gustav Sundbärg – mest känd för ”Det svenska folklynnet” är främst en nationalistisk författare och i mindre grad en konservativ. Det förklarar också tyngdpunkten på sekelskifteskonservativa från den mer nationalistiska ”folkhemskratsen”, detta begrepp myntades ju faktiskt av statsvetaren Rudolf Kjellén, som också finns med i boken tillsammans med Vitalis Norström och Pontus Fahlbeck. Här finner vi förutom nationalism sociala ambitioner som ligger socialdemokratin nära.
Inriktningen på nationalism förklarar säkert Petterssons egendomlig njugga behandling av Arvid Lindman, en politiker som lade grunden för högerpartiet-moderaterna och därmed för att konservatismen haft ett politiskt hem i Sverige. Pettersson ser honom istället som den som missade chansen att bygga en ”konservativ kampregering” efter bondetåget 1914. Också i avsnittet om Otto Järte kritiseras denne för att ha övergivit sin tidigare aktivism – han och flera andra blev uteslutna ur socialdemokraterna efter att ha skrivit en bok som förespråkade en tyskvänlig politik under första världskriget – och senare företrätt en moderat konservatism.
Att boken också behandlar några ”kufkonservativa”, som greve Magnus Stenbock och ”Askegreven” Gustaf C:son Lewenhaupt får väl skrivas på underhållningsvärdet, några typiska representanter för svensk konservatism är de knappast.
Detta sagt, är ändå detta verkligen inte en skrift att avråda från. Det hyperkorta formatet ger inte plats för några djupa klunkar, men med är ändå bra som en liten avsmakningsbricka. En Det Bästa-bok om svenska tänkare.
Däremot är det en personlig vinkling av konservatismen och man gör ett misstag att tro att konservatism i allmänhet eller för den delen svensk konservatism är liktydigt med nationalism. Att nationalism kan kopplas samman med i stort sett vilken ideologi som helst, inte minst liberalismen som födde den, vet vi från historien.
Det innebär inte att sund fosterlandskärlek och omtanke om det svenska kulturarvet skulle sakna plats inom svensk konservatism. Men det är inte, och bör aldrig vara, en huvudsak.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne
Recension | Svenska konservativa profiler
Eddie Omar
I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.
I förordet förklarar han:
”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”
Vad är konservatism? Det betyder så klart många olika saker. Men i grunden finns en försiktighet parad med en ödmjukhet inför traditionen. Idag har konservatismen fått ett uppsving i och med att Sverigedemokraterna, som i mätningarna är största eller näst största parti, kallar sig socialkonservativt.
För många konservativa, inklusive Pettersson, verkar den kristna religionen utgöra en viktig del av konservatismen. Jag anser att kristendomen har en särställning i västerlandet och att det kristna arvet bör vårdas med särskild ömhet, men jag har ingen personlig tro.
Pettersson presenterar de konservativa profilerna i kronologisk ordning. Han börjar med Hans Järta (1774-1847), han som var så radikal i ungdomen att han avsade sig sitt adelskap. Järta kom till Uppsala för att studera vid tretton års ålder!
”Han åkte vid tretton års ålder till Uppsala för att studera – så unga recentiorer var mycket vanligare då än nu, och väckte inget större upseende. Att han tog kanslistexamen redan vid sexton års ålder, får nog dock betraktas som mycket snabbt. Hans studier omfattade framför allt latin, historia och statskunskap.”
Över hälften av de 29 porträtten handlar faktiskt om personer med anknytning till Uppsala. För mig som upsaliensare och Uppsalaromantiker blir den alltså intressant även på detta sätt: det är en bok om konservativa profiler, men också om Uppsalaprofiler. Där finns förstås Geijer, som avföll till liberalismen, filosofen Boström, historikern Harald Hjärne och statsvetaren Rudolf Kjellén.
För den som bor i eller besöker Uppsala kan denna bok också medfölja som sällskap vid vandringar på gamla kyrkogården, där flera av profilerna är begravda.
Snart är det 6 juni och nationaldag. Då firar man bland annat 1809 års regeringsform. Järta var sekreterare för den konstitutionskommitté som tog fram den. Och han betonade att regeringsformen var svensk, ja, att den hade växt fram ur de specifikt svenska traditionerna:
”Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga former. De ha trott, att sådana former icke böra lättsinnigt skapas, allraminst i den första stunden av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. De ha trott, hvad exemplet af Europas främsta stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgarnas personliga frihet och säkerhet finns intet stadigare värn än dessa former, omgifna af seklers helgd och befästande af en allmän nationalkraft, som i den verkar.”
Pettersson kommenterar:
”År 1809 års regeringsform skiljer sig i detta avseende i från i stort sett alla andra europeiska konstitutioner, i det att den inte är modellerad på franska revolutionens abstrakta principer, utan konkreta, historiskt framvuxna, specifikt svenska traditioner.”
Man behöver påminna om sådana här saker i vår tid. Många har glömt bort att den svenska regeringsformen är svensk, liksom lagarna är svenska, liksom staten är svensk. Vi har inte bara en stat, vi har en svensk stat. Det är adjektivet svensk som ger staten dess särskilda karaktär.
Någon helt neutral stat är inte möjlig. Det är därför mångkultur är en så märklig idé. En nationalstat kan hysa minoriteter, men alla kulturer kan inte ha samma status.
Det vore en underlåtelsesynd att inte nämna Tage Lindbom (1909-2001), socialdemokraten som blev konservativ på äldre dar. Jag hade nöjet att få träffa honom några gånger och det var en lärd och sympatisk man. Han studerade faktiskt i Uppsala! Men det var inte där vi sammanträffade, han kom hösten 1929, något före min tid.
Det som gör Lindbom så säregen är att han inte bara blev konservativ, han blev också esoteriker. En esoteriker är någon som tror att det finns något dolt inom religionerna och att det är detta dolda som är det verkligt värdefulla. Pettersson skriver så här om Lindboms andliga åskådning:
”Han var muslimsk mystiker och lärjunge till en schweizisk sufimästare vid namn Fritjof Schoun. Alldeles oavsett hans personliga uppfattning har han dock kommit att inspirera personer med vitt skilda religioner och åskådningar.”
Nja, muslimsk och muslimsk. Någon muslim i vanlig mening var han inte. Knappast i ovanlig mening heller. När jag träffade honom i Stockholm drack han vin!
Fritjof Schuon (1907-1998) klädde sig i ibland i nordafrikanska dräkter och ledde sina lärjungar i böner som han hämtat från islam, men hans idéer stod väldigt långt ifrån den islamiska ortodoxin. Schuons rörelse hade växt fram ur Madame Blavatskys teosofi och den vurm för ”orientalisk mystik” som var mode i vissa kretsar i Europa under slutet av 1800-talet, framför allt bland konstnärer och poeter i Paris. Strindbergs drogs ju med i detta när han skrev Inferno.
När jag var muslim ville jag så gärna att Lindbom skulle vara muslim. Som svensk och intellektuell var han en bra förebild, jag ville ju själv vara en svensk, muslimsk intellektuell. Men tyvärr, i islam så är det profeten Muhammed som är lärare och ledare. Som muslim i någon allvarlig mening kan man inte sätta schweizaren Schuons ord över Muhammeds. Schuon var ingen profet!
Muhammed föraktade korset och krävde att avgudadyrkarna utrotades. Denna inställning är svår att förena detta med en universell esoterism á la Blavatsky och Schuon där man ser olika religioner som olika vägar mot samma mål, ja, som olika skal med en gemensam kärna.
Men man bör absolut bekanta sig med Lindbom, både hans liv och hans böcker. Och det gäller flera av de mer eller mindre bortglömda profiler som Pettersson tar upp. De förtjänar att dammas av och upptäckas på nytt. Jag har redan skrivit en lista på böcker jag ska gå och låna på biblioteket.
Recension | Svenska konservativa profiler
STIG BJÖRN LJUNGGREN – Piteå-Tidningen 2017-05-10
LEDARKRÖNIKA Ett exempel på att de ideologiska andarna har börjat vakna till liv igen är boken ”Svenska konservativa profiler”, av Simon O. Pettersson (Realia Förlag). Den presenterar översiktligt några av de svenska konservativa centralgestalterna med den tydliga ambitionen att ge bränsle till dagens politiska debatt.
Konservatismen har inte haft det lätt. Deras ambition att stå emot förändringar har misslyckas. Det samhälle de försvarat har sakta malts ner av en sällsam kombination av radikalism och ekonomiska framsteg. Det är vänstern, socialister och liberaler, som segrat.
Konservativa har ofta fått nöja sig med att få ängsligt stöd av dem som säger att ”vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Och deras idealsamhälle, med respekt för auktoriteter och traditioner, eller värnet om nationen och hembygden, har försvagats. Andra naturligt framvuxna institutioner som kyrkan och kungahuset har också malts ner.
Inte ens naturvården och moralismen har de lyckats försvara, utan det är istället ideal som de gröna och moralvänstern lagt beslag på. För att inte tala om familjen, denna konservatismens främsta utpost! Denna har absorberats av förskolor och kvinnors frigörelse. De konservativa har hamnat i bakvatten.
Vem minns idag exempelvis den Piteåfödde konservative superstjärnan Christopher Jacob Boström?
Alla konservativa har inte släpat med i utvecklingens riktning utan försökt sätta ner foten. Och skapa mer handlingskraftiga politiska rörelser som försökt att efter bästa förmåga återupprätta det traditionella samhället.
Denna bok är tänkt att ge näring åt denna mer aktiva konservativa hållning. Vi lever i en tid när konservatismen blir mer radikal. Det finns till och med en sådan politisk tradition, ”radikalkonservatism”, en terminologi som dock inte boken diskuterar, fast ambitionen hela tiden ligger under ytan.
Boken lyfter nämligen fram en av de främsta radikalkonservativa tänkarna, Teodor Holmgren. Denne tog till sig en hel del lav vänsterns reformprogram, samtidigt som han motsatte sig kulturradikalismen, ungefär som många politiska högerpopulistiska rörelser gör idag. De blandar upp några av vänsterns idéer i en nationalistisk auktoritär förpackning.
En annan förebild för detta sätt att tänka var Rudolf Kjellén, professor och riksdagsman med starka högeråsikter. Han var den förste som började använda ”folkhemmet” som en politisk idé. För Kjellén var det nödvändigt med sociala reformer av den sort som socialisterna förespråkade, men i syfte att stärka hela svenska folket och landets sammanhållning. Som en enda stor familj.
Rudolf Kjellén myntade därför termen ”nationalsocialism” i början på 1900-talet, ett ord som sedermera skulle få en annan klang än vad han tänkte sig.
Och det var från honom som socialdemokratin plockade sin framtidsvision, även om många tror att det var Per Albin Hansson som hittade på folkhemmet. Dock tar inte boken upp folkhemstankens konservativa ursprung över huvud taget, vilket är lite märkligt.
Min gissning är att vi kommer att få höra mer om konservatismen framöver. Vi lever i en tid när radikalismen byter skepnad, från att ha varit socialistisk och liberal kommer den framöver att vara högerradikal. Och försöka återupprätta det gamla samhället som vi trodde var bortraderat för länge sedan.
Bokrecension | Svenska konservativa profiler
Recension Svenska konservativa profiler, hos Ledarsidorna.se

Att Pettersson väljer att tala om konservativa ”profiler”, snarare än – låt oss säga – konservativa ”tänkare” eller ”filosofer” blir uppenbart när man tittar på det persongalleri som träder oss till mötes. Det handlar här inte bara om filosofer av typen C-J Boström eller politiker som amiral Lindman, utan även om författare, som Erik Gustaf Geijer (den tidige, nota bene) och Werner von Heidenstam, skribenter, som Sven Lidman och Gunnar Unger, teologer, som JA Eklund och vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla för rena ”livsstilskonservativa”, som den märklige och fascinerande greven Magnus Stenbock på Herrborums gods i Östergötland.
Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbart när man läser Petterssons presentation av just Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.
Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.
Med detta sagt är det inte så konstigt att politiska tankar av alla schatteringar, och inte minst de konservativa, kommer att handla om praktiska saker som lagstiftning, dagspolitik och kulturfrågor i vårt land. Som ett exempel kan man ta religionen, som lyfts fram i flera av Petterssons presentationer som en viktig pelare i den svenska konservatismens arkitektur. De teoretiska och filosofiska diskussioner som präglade Frankrike under laïcité-debatten eller Tyskland under det sena 1800-talets Kulturkampf, har i Sverige kommit att handla om kyrkans rättsliga ställning formulerad via praktiska politiska utspel i form av upprop och kulturartiklar. Även kyrkan i Sverige är ofrånkomligen en del av statsapparaten och dess transformation speglar utvecklingen av samhällsinstitutionerna i övrigt.
Av ovannämnda skäl är därför de presentationer som just handlar om politiska frågor, framför allt i anslutning till konkreta diskussioner om svensk lagstiftning, de som fascinerar mig personligen mest i Petterssons sammanställning, som kapitlet om Hans Järta och 1809-års Regeringsform (den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening), den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionerna kring ståndsriksdagen, eller amiral Lindman och rösträttsfrågan.
Konservatism är ingen entydig politisk hållning, vare sig i Sverige eller utomlands. Urvalet i Peterssons bok speglar till viss del hans egen politiska profil, men har en så pass stor bredd att den borde vara självskriven i bokhyllan hos envar som intresserar sig för svensk politik, oavsett ideologisk tillhörighet. Det kompakta formatet och de relativt korta presentationerna av de svenska politiska profilerna ger givetvis varje kapitel ett skissartat drag, men i gengäld kompenseras detta av de rika hänvisningarna till de medverkande personernas egna texter.
Petterssons bok är kanske inte den slutgiltiga presentationen av den svenska konservatismen, men en alldeles utmärkt vägvisare till ytterligare fördjupning i ämnet i fråga. Kort sagt: en bok som behövs och som vi har väntat på.
Erik van der Heeg
Recension: Simon O Pettersson, Svenska konservativa profiler
Realia Förlag
Podd om Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Podd 359. 2016 kom boken ”Haveriet: Den humanitära stormaktens fall”.
En essä där 19 författare belyser några av de stora svenska samtidsfrågorna om invandring, EU och annat, där den borgerliga högern helt lagt sig platt för vänsterns diskurser. Vilket till en smal politisk och medial korridor som nästan omöjliggör intellektuella diskursförändringar.
Ronie Berggren samtalar med bokens redaktör Andreas Swedberg och med Anna Lindén – som författat ett av kapitlen i boken – om situationen i den humanitära stormakten Sverige.
http://usapol.blogspot.com/2017/03/podd-359-haveriet-en-bok-om-den.html
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
OM DEN SVENSKA GENUSVERKSAMHETEN
Lennart Bengtsson
Jag började mitt vetenskapliga arbete i Tyskland under 1990, just efter den tyska återföreningen. I samband därmed intervjuade jag flera forskare från det tidigare DDR för möjlig anställning. Flera av dessa hade en utmärkt utbildning i teoretisk fysik och matematik men saknade i flera fall experimentell erfarenhet och föga erfarenhet från avancerade datorberäkningar. En intressant notering var all den omfattande tid som hade lagts ned på ämnet marxism-leninism. Under intervjun förhörde jag mig om detta och fick undvikande och generade svar. Undervisning i traditionell kommunistisk teori var obligatorisk på alla nivåer och jag fick på detta sätt en inblick i det intellektuella livet i DDR.
Efter gårdagens läsning av den nyutkomna debattboken, ”Haveriet, den humanitära stormaktens fall”, (Realia förlag) öppnades mina ögon för en svensk företeelse med uppenbara likheter med DDRs obligatoriska utbildning i marxism-leninism. Läsarna må förlåta min okunnighet om diverse svenska förhållande som främst beror på ett mångårigt utlandsboende och säkert är det jag kommer att ta upp här redan känt av de flesta.
Jag tänker då på den svenska genuspolitiken och den förödande verkan denna har haft på svenskt intellektuellt liv. Bidraget i debattboken ovan är skrivet av Tanja Bergkvist under titeln ”Genusvansinne och fördumningsindustri”. Tanja Bergkvists artikel är en inblick i en verksamhet som för mig var mestadels obekant. Att säga att tanken svindlar och horisonterna mörknar vid läsningen är ingen överdrift.
Huvudaktör inom genuspolitiken är det Nationella Sekretariatet för Genusforskning vid Göteborgs universitet som har ett särskilt regeringsuppdrag (förordning 1997:61 i svensk författningssamling, se också SFS 2009:1 574).
I sekretariatets uppgifter ingår bland annat att:
överblicka genusforskningen i Sverige och aktivt främja spridningen av dess resultat.
analysera behovet av genusforskning inom alla vetenskapsområden, och
arbeta för ett ökat medvetande om genusforskning och genusperspektivets betydelse.
Vad som än kan sägas om genussekretariatets verksamhet under dess 20-åriga existens är att man inte kan kritisera det för overksamhet. De finns faktiskt inga gränser på sekretariatets effektivitet och verksamhetslust. 2008 fick sekretariatet alliansregeringens uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med så kallad jämställdhetsintegrering. Denna verksamhet har inte varit billig. Under åren 2008-2011 har detta kostat 1,6 miljarder kronor, (se jämställdhetsministern svara på Jämis frågor).
I praktiken går jämställdhetsintegreringen ut på att ”genusutbilda” myndighetspersoner, chefer och anställda för att ”medvetandegöra” dessa om maktstrukturer. Bland annat gick pengarna till att utföra ett könsbyte på ett bestick (härvid visades först en gaffel och en kniv där åhörarna fick bestämma om det var gaffeln eller kniven som var mest feminin (det var gaffeln), sedan ersattes kniven med en sked varvid skeden nu blev det mest feminina och gaffeln blev maskulinum. Hokus-pokus. Vid ett annat tillfälle satt en genuspedagog bredbent på en stol för att illustrera den maskulina maktfullkomligheten! Att män råkar sitta litet mer bredbent kan ju bero på den enkla orsaken att mannen inte vill pressa sönder sina testiklar.
Liknade absurda aktiviteter är uppenbarligen legio i genusvärlden. Här är exempel på nya genusorienterade yrkesgrupper: genuscoacher, jämställdhetsutvecklare, förändringspiloter, genuspiloter, jämställdhetsdirektörer, genusstrateger, förändringsledare, jämställdhetskonsulter, genusambassadörer etc. Dessa ”yrken” fanns inte i Sverige för något decennium sedan. Så fort en svensk myndighet jämställdhetsintegreras och genuscertifieras tycks dess verksamhet styras i en riktning där genusfrågor premieras. Vilket givetvis påverkar myndighetens verksamhet, internt och externt. Detta kan påverka något så genusmässigt ovidkommande som upplagring av kärnavfall eller undervisning i matematik.
Liksom i DDR behövs övervakning och kontroll för att försäkra sig att myndigheter och andra lever upp till ideologins stränga krav. Sådana yrken finns i form av förändringsagenter. I Sverige kan man nu gå på en specialistutbildning och bli ”förändringspilot”.
Tanja Bergkvist artikel vimlar av de mest absurda idéer som den svenska genuspolitiken lett till. En del av dessa är så galna att man tror att de är rapporter från ett dårhus. Dit hör ett queerseminarium 2013 vid Uppsala universitet om ”Queera perspektiv på fittan” där det bland annat ingick en aktivitet med beteckningen ”kreativt fittpyssel” utan närmare precision.
Genusaspekten skall integreras i all utbildning och forskning då man uppenbarligen föreställer sig att feminism har en helt annan syn på vetenskap och forskning. Med andra ord det finns ingen hejd på galenskaperna och Tanja Bergkvists artikel rekommenderas till läsning även om skrattet ibland fastnar i halsen då man inser hur förödande den förryckta genusverksamheten är och har varit för Sverige. Inte ens DDR skulle ha kunnat drömma upp något liknande. De som ligger bakom genuseriet är säkert inga ointelligenta människor med däremot är de helt i avsaknad av omdöme och allmänt förstånd.
Hela den genusorienterade verksamheten bör snarast avvecklas, pengarna bör gå till viktiga ändamål eller reducerad skatt och personalen bör friställas eller sättas i arbete på sådant som landet i dag behöver.
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
- Ställa krav på de som flyttar hit
- Konservativ medkänsla och ansvar för egentliga flyktingar och lidande
- Arbetsmarknadsreformer
- Färre antal asylsökande
- Uppmärksamhet på terrorism och för Sverige oacceptabla värderingar
- Utvisning av kriminella
- Skärpning av medborgarskapskvalifikationer
- Utvisa illegala utlänningar som fått avslag
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Dick Erixon – Socialjournalistik som skapar polarisering
En färgstark antologi av främst konservativa och högerliberaler, skulle jag säga om det inte vore så att jag själv medverkar med ett kapitel om normer och subkulturer. Men också statsvetaren Stig-Björn Ljunggren medverkar i Haveriet – den humanitära stormaktens fall genom att borra i begreppet högerpopulism.
Jag skulle här och nu vilja lyfta fram kapitlet av journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin, under rubriken “Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. Här ges en intressant analys av hur journalistiken kunnat hamnat så snett som den gjort.
När journalistiken började professionaliseras (dvs studenter gick direkt till medierna utan att först arbetat i ett “riktigt” yrke) under det radikala 1970-talet fanns en yrkeskod om att “ställa sig på den lille mannens sida”. Socialjournalistiken belyste dem som marginaliserats mitt ibland oss. Med tiden kom detta dock att kallas “snyftjournalistik”, inte minst när generositeten i de offentliga systemen började utnyttjas. Författarna summerar:
Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssytemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag.
Istället har journalistkåren börjat “rasifiera” rapporteringen. Här följde journalisterna med i den politiska vänsterns förvandling:
Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och hade ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: “rasifierade”, invandrare, muslimer samt hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering och positiv särbehandling.
Författarna är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl:
Man skulle kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.
Detta är en intressant analys, men den leder till en än viktigare konsekvens:
När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga, rasistiska eller bara tveksamma till omfattande asylinvandring och mångkultur. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.
En oerhört vass slutsats!
Det andra skälet som gör författarna bekymrade är den polarisering denna allians mellan journalister och politiker i makten skapar:
Om journalistiken regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupper. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskar som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad … De vet från sin egen erfarenhet att svenskar kan vara offer och invandrare förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.
Exakt.
Offren för skolattacken i Trollhättan hyllas och förövaren identifierades omedelbart av medierna, eftersom han var etnisk svensk. När en mamma och hennes vuxne son dödades på IKEA, tystades både offren och förövaren ner. Dagens Nyheter med flera redaktioner gick till våldsam attack mot journalister som avslöjade att mördaren var en asylsökande som fått avslag och mördade dem som såg mest svenska ut för att hämnas. En uppenbart rasistisk attack. Men i medierna är det som om detta aldrig hänt.
Här agerar medierna som under sovjetkommunismen. De lägger “sanningen” tillrätta efter rådande rasifieringsideologi. Invandrare är alltid goda, svenskar alltid rasistiska förövare.
Och detta är alltså bara ett kapitel av 18 i boken Haveriet….
FÖRFATTARNA:
• Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap, Washington D.C.
• Patrik Magnusson – Pol.Mag, gymnasielärare samhällskunsk/historia
• Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent
• Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör
• Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik
• Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet
• Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling
• Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör
• Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden
• Rolf K Nilsson – Konservativ debattör, fd riksdagsledamot
• Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör
• Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH
• Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör
• Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid KTH
• Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA
• Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Univ of London
• Jan Tullberg – Docent företagsekonomi, Handelshögskolan i Sthlm
• Henrik L Barvå – Politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen
• Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Bokrecension | HAVERIET: OM DET KULTURRADIKALA TRADITIONSFÖRAKTET

Förhoppningsvis kan det vara en indikation om en pågående förändring av debattklimatet.
Antologin heter Haveriet – den humanitära stormaktens falloch har givits ut av nya förlaget Realia och redaktör är dess förlagschef Andreas Swedberg. Trots att det är ett helt nytt förlag får man säga att det verkar ha hög grad av professionalitet, då det snabbt fått ut en bok med inte mindre en 19 författare, varav de flesta är kända, åtminstone för den som intresserar sig för sådana perspektiv.
Spännvidden är mycket stor. Här finns alltifrån en socialdemokratisk statsvetare som Stig-Björn Ljunggren, en av de kanske flitigaste kommentatorerna av politik i etablerad media till docenten i företagsekonomi Jan Tullberg, frekvent bidragsgivare i alternativa medier.
Hur har urvalet skett? De flesta debattörer kan inordnas i vad Swedberg i förordet kallar ett ”högerliberalt-konservativt idéarv”. Alltså ”höger” i en mycket bred bemärkelse. Men tanken är nog också att man har försökt samla alla möjliga röster som har något intressant att säga om utvecklingen i Sverige på senare tid.
Den inledande essän, Claes G. Ryns ”Sveriges kulturradikala experiment”, tycker jag förtjänar sin centrala placering och tar upp några särskilt viktiga aspekter. Ryn är professor i ”politics”, motsvarande statsvetenskap, i Washington och utlandssvensk sedan 60-talet, och har på avstånd kunnat betrakta ett Sverige som förändras. Ryn uppehåller sig i sin analys vid begreppet ”kulturradikalism”, som han menar är signifikativt för den utveckling Sverige genomgått under tiden.
Detta tycker jag är väl funnet. För om man på något sätt skall beskriva den svenska utvecklingen under efterkrigstiden är den termen kanske den exaktaste som gives. Med termen får man uppfatta en radikal antitraditionalism som vänder sig mot alla slags traditioner och normer. Den får utslag i stora saker, som avskaffandet av skolans roll som förmedlare av det västerländska arvet, till små, som informalitet i klädsel och gester.
Många av de andra bidragen kan sägas knyta an till den övergripande berättelse. Patrik Magnusson skriver detaljrikt om invandringens historia, och den radikala anti-rasistiska ideologi som ligger bakom dess förändrade karaktär under senare tid – tanken på enhetskultur har förbytts av tanken på mångkultur. Också detta är en sida av den av Ryn kritiserade kulturradikalismen.
Många andra bidrag berör direkt eller indirekt invandringsproblematiken. Jan Tullberg gör i en analytiskt klar text upp med myten om invandringens positiva effekt på demografin. Journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren fokuserar i sina texter på hur journalistiken glömt bort den vita underklassen, när alla socialt utsatta förklaras vara invandrare.
Flera bidrag behandlar också religionen, som måste sägas tillhöra de första offren på kulturradikalismens altare. Teologen Anna Lindén behandlar några aspekter av det kristna arvet och debattören Mons Krabbe berör frågan om islam. Detta är angeläget och glädjande; om västerlandet skall räddas, måste transcendensperspektivet finnas med.
Denna publikations redaktör Dick Erixon dryftar frågan om heteronormen och hur normala familjestrukturer alltid måste vara normen i ett fungerade samhälle, men trots detta ifrågasätts av orealistiska och samhällsvådliga utopister. Matematikern och genusdebattören Tanja Bergkvist diskuterar enligt liknande linjer genusvansinnet. Flera andra återkommer till detta med normlöshetens utbredande, som kommit i spåren av vad Ryn kallar ”kulturradikalismens regim”.
Andra frågor som tas upp är monarkin, försvaret och skolan. Huvudbudskapet, när man lägger texterna bredvid varandra, är att ett kulturradikalt traditionsförakt uppstått på område efter område. En viktig poäng är också svårigheten att diskutera dessa frågor, hur en åsiktskorridor etablerats och fri diskussion omöjliggjorts.
Stig-Björn Ljunggrens text om populism sticker ut något, då den kan uppfattas som kritisk mot den samhällskritik, i alla fall i dess primitiva former, som de andra bidragen ägnar sig åt. Det kan synas som ett litet paradoxalt bidrag i denna typ av volym, men samtidigt är det välkommet att det faktiskt därigenom sker en dialog emellan olika ståndpunkter. Ljunggren skall om intet annat ha beröm att han på ett sätt som är ovanlig i dagens Sverige på allvar önskar diskussion med meningsmotståndare.
Men huvudberättelsen i volymen är kritiken mot den radikala kulturradikalismen och de tankeförbud som uppstår i dess spår. Att man lyckas få ihop närmare tjugo mer eller mindre kända personer till ett sådant projekt, får ses som ett tecken i tiden. Det bådar gott för framtiden.
INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.
FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Bokrecension | Haveriet – Den humanitära stormaktens fall
Eddie Omar för Det Goda Samhället –
VIKTIG BOK OM DEN HUMANITÄRA STORMAKTENS FALL
Den humanitära stormakten Sverige har havererat. Vi kan inte fortsätta som förut. Det var något som gick upp för många när asylkaoset var som värst hösten 2015. Sedan dess har debatten förändrats. Året efter asylkaoset kom boken Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Nitton debattörer och författare bidrog med essäer om tillståndet i landet och föreslog lösningar.
I förordet skriver redaktören Andreas Swedberg att boken är ett uttryck för ett uppvaknande, att svenskarna ”under den politiskt korrekta ytan, på senare år snabbt kommit till ökad insikt om en rad samhällsproblem. Många ifrågasätter idag rättsväsendet, polisen, sjukvården, skolan, den ekonomiska politiken, feminismen, den globala uppvärmningen, Svenska kyrkan, det mångkulturella samhället, med mera.”
För mig är det framför allt två frågor som engagerar: massinvandringen och islamiseringen. Det beror på mina egna erfarenheter. Jag har själv invandrarbakgrund och är uppväxt i en mångkulturell familj och jag var muslim i många år. Jag har tänkt mycket på dessa saker. Och min slutsats är att mångkultur inte fungerar och kommer att leda till konflikter. Vi gjorde ett misstag som införde mångkultur och kommer att ångra det.
Jag har lämnat islam och valt att bejaka min svenska identitet. Mina erfarenheter av islam har gjort att jag kommit fram till att islamisk fundamentalism är oförenlig med svensk kultur och att den pågående islamiseringen kommer att leda till otrygghet, lidande och konflikter. Islam, och därmed också islamisk fundamentalism, sprids idag först och främst genom invandringen. Antalet konvertiter är försvinnande litet då islam är den minst omtyckta religionen.
Flera av essäerna berör dessa två frågor. Redan i förordet nämner Swedberg att ”invandrare utgör en oproportionerligt stor andel av dem som begår svåra brott”. Detta faktum var tidigare tabubelagt i den svenska debatten, men idag kan man till och med i Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens banerförare, läsa att i stort sett alla gängskjutningar begås av personer med invandrarbakgrund. Det är något som de flesta svenskar redan känner till, men som media har velat mörka.
I den första essän, ”Sveriges kulturradikala experiment”, gör statsvetaren Claes G. Ryn, bosatt i Förenta Staterna, följande observation:
”Hela områden av samhällen och städer har blivit enklaver för invandrare. Stora grupper lever i det närmaste isolerade och hävdar sin kulturella egenart, något som den svenska staten uppmuntrat bland annat genom att betala för hemspråksundervisning i vilket språk som helst. Många invandrare odlar en särart, som i grund strider mot gamla svenska begrepp om rätt och fel.”
Jag har levt i ett sådant område, Gottsunda utanför Uppsala, där jag sett hur den svenska kulturen stegvis trängts undan och ersatts med invandrade, icke-svenska kulturer. I dessa utanförskapsområden kan man studera hur hela nationen kommer att se ut om massinvandringen och islamiseringen tillåts fortsätta. Sverige riskerar att bli ett stort Gottsunda, ett stort Rinkeby.
I essän, ”Svensk migration – då, nu och i framtiden”, konstaterar Patrik Magnusson, att flyktingpolitikens mål bör vara att hjälpa så många flyktingar som möjligt i världen för de resurser vi satsar, inte att förändra Sveriges kultur genom att främja invandring:
”Målsättningen bör vara att hjälpa så många som möjligt givet begränsade resurser, vilket i de flesta fall innebär hjälp på plats, eller i närområdet. En miljon satsad på att driva flyktingläger i Mellanöstern ger så mycket mer valuta för pengarna än en miljon satsad på att ta hand om en flykting i Sverige.”
Det bör tilläggas att det är tveksamt om en migrant som rest genom flera säkra länder Europa för att söka asyl i just Sverige verkligen kan klassificeras som flykting.
Frågan om islamisk fundamentalism och den snabba islamiseringen av Sverige tas framför allt i två essäer, ”Kampen om Västerlandets själ” av teologen Anna Lindén, och ”Hur ska väst förhålla sig till islam?” av säkerhetsanalytikern Mons Krabbe. Lindén tar upp en sak som borde höra till allmänkunskapen, nämligen att islam och kristendom är helt olika religioner, och att väst är som det är till stor del på grund av det kristna arvet:
”Jesus eftersträvade inte politisk makt, istället för att besegra sina fiender militärt lät han sig korsfästas av dem. Han hade inte för avsikt att grunda någon teokrati, för hans rike är inte av denna världen (Joh. 18:36) utan utgör en parallell andlig verklighet, förkroppsligad i kyrkan men i sin fullhet endast synlig för trons ögon.”
Med denna bakgrund är det lätt att inse att det inte var en slump att sekularismen kunde växa fram i det kristna Västerlandet, men inte i islamvärlden. Den kristna religionen har helt enkelt bättre förutsättningar än islam för en sådan utveckling.
”En av de viktigaste frågorna som den västerländska civilisationen står inför just nu”, skriver Krabbe i sin essä, ”är hur vi ska förhålla oss till islam. Hur kommer Sverige förändras genom den stora invandringen av muslimer till vårt samhälle?”
Det ser ganska mörkt ut:
”Vi kan konstatera att den muslimska minoriteten i Europa uppvisar mycket få tecken på framsteg när det gäller både de sociala- eller de politiska aspekterna av kulturell anpassning till västvärldens rådande normer och tankemönster.”
Det är bara att besöka en moské var som helst i Sverige så inser du att det är samma oreformerade islam som förkunnas där som i länderna varifrån muslimerna kommer, till exempel Afghanistan, Syrien, Somalia och Irak. Det är inga svenska moskéer, utan moskéer i Sverige.
För att understryka sina iakttagelser hänvisar Krabbe till opinionsundersökningar vilka visar den värderingsmässiga klyftan mellan muslimer och majoritetssamhället. Det finns ett stort stöd för sharia, islamisk lag.
Krabbe tar också upp samma punkt som Lindén, nämligen skillnaden mellan kristendomen, som bidragit till att forma vår västerländska civilisation, och islam:
”Helt klart är att ur ett kristet perspektiv så är islam mer än en religion. Det finns en markant skillnad mellan kristendomens och islams respektive ursprung. Medan kristendomen var en lära som tvingades finna sin plats inom ramen för ett stort imperium, så var Muhammeds lära, i alla fall från Medina-tiden och framåt, en statsbärande sådan.”
Den humanitära stormakten Sverige har gjort Sverige mindre humant genom att tillåta den inhumana islamiska fundamentalismen att få fäste och spridas. På så vis är det bra att denna så kallade stormakt nu har havererat.
Hur ska man då komma till bukt med alla problem som massinvandringen och islamiseringen fört med sig? Krabbe menar att mångkulturalismen måste skrotas och ersättas med en assimilationsmodell:
”Vad som krävs är en helt ny integrationsmodell, vars direkta syfte är att integrera, eller som jag vill uttrycka det, anpassa den muslimska minoriteten till det västerländska samhället.”
Jag instämmer i detta, men jag misstror möjligheten att assimilera hundratusentals muslimer med en stark, och inte sällan chauvinistisk, identitet som redan hunnit bygga upp ett parallellsamhälle.
Assimilationspolitiken bör därför kombineras med ett generöst repatrieringsprogram, det vill säga att staten hjälper invandrare som vill att etablera sig i sina hemländer. Detta kan också ses som en del av vårt u-landsbistånd.
När asylsystemet avskaffats kommer vi att frigöra resurser som kan användas både till repatriering och till ökad hjälp till riktiga flyktingar i närområdet. Så kan vi bidra till att förbättra den underutvecklade och fattiga delen av världen, samtidigt som vi skyddar välståndet, tryggheten och kulturen i vårt eget land. En sådan modell skulle göra Sverige till verklig humanitär stormakt, human både mot den egna befolkningen och mot världen.
Den här boken är visserligen ett år gammal, men bör läsas av alla som vill förstå debatten om massinvandringen och islamiseringen, samt andra svåra ”utmaningar”.
INNEHÅLL: Sveriges kulturradikala experiment, Svensk migration – då, nu och i framtiden, Myten om invandringens demografiska fördel, Mediernas svek mot den inhemska underklassen, Högerpopulismen i Sverige, Kampen om Västerlandets själ, Hur ska väst förhålla sig till islam?, Normlösa subkulturer formar inget samhälle, Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna, Vikten av inre och yttre gränsskydd, Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning, Genusvansinne och fördumningsindustri, Tabun i skolpolitiken, Övervakningssamhället – den som är oskyldig har allt att frukta, Att styra klimatet – eller att styra via klimatet, Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati, EU underminerar demokratin, Att förlora USA som bästa vän.
FÖRFATTARNA: • Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap vid Catholic University of America i Washington D.C. • Patrik Magnusson – Pol.Mag. Gymnasielärare i samhällskunskap och historia • Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent • Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör • Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik • Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet • Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling • Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör • Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden • Rolf K Nilsson – Journalist och konservativ samhällsdebattör, fd riksdagsledamot • Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör • Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm • Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör • Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan • Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA • Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Queen Mary University of London • Jan Tullberg – Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan i Stockholm • Henrik L Barvå – Politisk redaktör på konservativa Nya Wermlands-Tidningen • Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Ny produkt – Konservativ keps
Grön keps med broderat Konservativ framtill och Realias logga baktill
295.00 kr
BOKRECENSION | Svenska konservativa profiler
Finns det en svensk konservatism? Att det finns en brittisk konservatism, och att denna idétradition har sitt ursprung där är de flesta medvetna om. Även amerikansk konservatism får man ofta höra talas om. Men vad är det som utgör en renodlad svensk konservatism? Simon O. Pettersson har i sin nya bok Svenska Konservativa Profiler samlat ihop de 29 största namnen inom svensk konservatism för att presentera en i sammanhanget unik framställning av denna idéhistoriska tradition.
Konservatism är ingen ideologi med en i förhand bestämd utopi som samhället bör sträva efter. Den tar sin utgångspunkt i människans erfarenhet och baserar sig på det som är unikt för den plats människor råkar bo i. Därför kan man tala om just en ’svensk konservatism.’ Att samla en rad tänkare under denna betäckning är ingen enkel sak. Först måste man ha klart för sig vad konservatism är, samtidigt som man måste göra avvägningen om författarnas självdefinitioner bör spela någon roll. I denna bok utgår Pettersson från en definition som liknar den av den amerikanske historikern Russell Kirk; en tro på en tradition som i någon mån måste tolkas transcendentalt (det vill säga, något blir inte tradition bara för att det har existerat ett antal år, utan den måste ha ett värde i sig), en tro på Gud, samt en förståelse för den historiska utvecklingen av en plats och/eller ett samhälle. Pettersson skriver ’Konservatismen framträder här i all sin bredd, det är människor av skild karaktär från skilda tider. Alla förenas i det att de i någon mening står på historien och traditionens sida.’
Det blir inte helt enkelt att hålla ihop alla tänkarna, men Petterson lyckas väl. Han delar upp tänkarna i de som fokuserar mer på det rent historiska (Magnus Stenbock) i människans tillvaro, de mer idealistiska tänkarna (Christopher Jacob Boström, Tage Lindbom), och de som utgör ett mellanting (Claes G. Ryn). Konservatismen har till följd av betoningen på människans egenart och det transcendentala fokuserat på just dessa två områden som Pettersson identifierar. Däremot blir det otydligt när Leonhard Fredrik Rääf både sägs vara en historiskt orienterad författare, och sedan en svåridentifierad tänkare.
Boken är i sitt upplägg historisk, och börjar med Hans Järta (1774-1847). Pettersson skriver att det visserligen alltid har funnits tänkare som kan ses som konservativa, och sådana som kan ses som mer radikala. Detta dialektiska förhållningssätt tror jag det ligger mycket i, men Pettersson verkar här mena att man skall utgå ifrån tänkare som varit verksamma under den tid konservatism har förståtts som ett förhållningssätt, fött ur reaktionen på den Franska Revolutionen, där han mycket riktigt nämner Francois-René de Chateaubriand’s tidskrift Le Conservateur (1818) som en utgångspunkt för termen. Därför blir det märkligt när Pettersson skriver att den ‘som till exempel läst Martin Luthers skrifter riktade mot bondeupproren i hans samtid känner lätt en doft av Edmund Burke.’ Detta vore förstås helt omöjligt historiskt, eftersom Burke var verksam långt efter Luther, och att deras utgångspunkter på många sätt var väldigt annorlunda. Beslutet att utgå ifrån det post-Revolutionära tänkandet förklarar varför sådana svenska tänkare som ansetts konservativa, likt Peter Forskål (1732-1763), inte får plats i denna bok.
Svenska Konservativa Profiler är en resa igenom det vida landskapet av den dolda svenska idéhistorien. Svenska konservativa tänkare har fallit i glömska, och därför är denna bok väldigt välkommen som en introduktion. Varje tänkare får en enkel beskrivning, som är tänkt att locka läsaren till vidare undersökning på egen hand. Petterssons önskan om att ’väcka läsarens lust till egna strövtåg i detta vida landskap’ lyckas gott och väl!
Karl Gustel Wärnberg, April 2017
Länk till recension:
http://www.konservativaforbundet.se/2017/04/svenska-konservativa-profiler-recension/
Claes G Ryns text sprider sig på Internet
”Europe is in some respects even worse off. There, escapism is, if anything, more rampant. European leaders will not recognize that they and people like them have put their nations on a course of precipitous decline and chronic instability. And yet it should be obvious, for example, that the deeds of terror in places like Paris, Brussels, London, and Madrid are skirmishes or guerilla attacks in a simmering civil war in which sheer criminality, pseudo-religion, and ethnic-cultural tensions are prominent ingredients.”
Läs professor Claes G Ryns text; Conservatives in Denial i The American Conservative, som just nu får mycket uppmärksamhet och sprider sig på Internet.
LÄS MER: http://www.theamericanconservative.com/articles/conservatives-in-denial/